Det svenska deltagandet i Afghanistan har blivit något av den enskilt mest uppmärksammade utrikespolitiska frågan i Sverige just nu. Skulle den borgliga regeringen få stöd för fortsatt militär närvaro? Sverige har en god tradition att bidra i fredsfrämjande insatser, med bred politisk uppslutning. Jag är glad att Mona Sahlin, som ett av sina sista stora politiska beslut, tog ansvar till gagn inte bara för Sveriges anseende utan också för det afghanska folket.
I samband med detta fick jag i uppdrag att leda en arbetsgrupp om det svenska civila engagemanget i Afghanistan. Arbetsgruppen är en följd av uppgörelsen mellan regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet.
Afghanistan är ett av de största mottagarländerna av svenskt bistånd. Afghanistan utgör också en av de mest utsatta miljöer att bedriva utvecklingsarbete i, varför en bred politisk samverkan i Sverige också är viktig för en ökad förståelse för komplexiteten med biståndsarbete i konfliktmiljöer. Till exempel behöver den höga risken för korruption ständigt beaktas. Sverige måste följa insatserna nära, vara flexibel inför förändringar och också kunna avbryta stöd när det inte fungerar. Regeringen och Sida har successivt ökat den civila närvaron i norra Afghanistan och numera finns till exempel anti-korruptionsrådgivare på plats vid ambassaden i Kabul.
Behoven i landet är enorma. Jag tror att arbetet i gruppen kommer skapa ökad insikt om problematiken med korruption och behovet av afghanskt ledarskap och ansvarstagande.
Förhoppningsvis kan detta gemensamma arbete skapa långsiktiga lösningar som också går att översätta till andra motsvarande länder eller konfliktområden där Sverige bedriver utvecklingsarbete.
De starka banden mellan säkerhet, utveckling och respekt för mänskliga rättigheter talar för att vi måste fortsätta anlägga ett helhetsperspektiv på Sveriges internationella engagemang. Militära insatser är ibland nödvändiga för att genom ökad säkerhet skapa förutsättningar för humanitära insatser och långsiktiga utvecklingsinsatser.
Sverige gör och har gjort skillnad i Afghanistan. Fem miljoner grundskolebarn i samtliga primärskolor har försetts med läromedel för det här läsåret. 240 000 barn i grundskolan har fått tillgång till skolmöbler. Före 2001 gick färre än en miljon barn i skolan i Afghanistan varav nästan inga flickor. Idag är omkring sju miljoner barn inskrivna i grundskolan, varav 37 procent är flickor. Äntligen har flickorna fått en chans.
Jag är optimistisk att vi kan hitta en bred och långsiktig uppgörelse för det svenska engagemanget i Afghanistan. Att alliansen tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet kan mobilisera det tålamod och den uthållighet som behövs för att afghanerna ska få möjlighet att utveckla sitt land.