Mona Sahlin är ute i blåsvädret igen. Hon har tydligen en väska som kostar runt 6 000 kronor, vilket är hälften av en sjuksköterskelön. Jag förstår själv inte vurmen för exklusiva handväskor som verkar vara ett mer eller mindre feministiskt statement. Dyra märkesväskor känns onödiga och intresserar mig helt enkelt inte. Men det är fascinerande hur förutsägbart vårt politiska klimat ter sig.
Känns intresset för Sahlins kläder och privatliv igen? Klingar Toblerone och vit blus bekant. Förra gången den nuvarande oppositionsledaren var riktigt nära makten och posten som statsminister fälldes hon för några hundra kronor som hon hade tagit på fel kontokort. Det är naturligtvis viktigt att våra förtroendevalda håller ordning på pengar och konton. Men med handen på hjärtat, tror ni inte att man skulle hitta ganska många överträdelser, om än i små skalor. En liten grad av flexibilitet får maskineriet att går runt. Jag tror att de flesta läsare kan känna igen sig i situationen där undantag måste göras. Man ska förvänta sig samma grad av ansvar av alla våra politiker. Oavsett kön, ålder, etnicitet och partitillhörighet. Men är det inte lite väl uppenbart hur kvinnor som nästan, bara nästan nuddar makten genast får på fingrarna. Mona Sahlins väska framstår som en lågprisprodukt jämfört med många av hennes manliga företrädares portföljer. De flesta skulle nog aldrig drömma om att gräva i prislappen på Olof Palmes eller Göran Perssons kostymer eller portföljer. Visserligen har den förre socialdemokratiske partiledaren kritiserats för sitt val av boende. En herrgård rimmar illa med arbetarklassens och dess företrädares självbild. Prislappen och ämnet måste upp några grader för att männen ska utsättas för hån och granskning. För Mona Sahlin blir ett en Toblerone och nu en handväska. Mycket riktigt. Läsare rasar och känner sig svikna av Socialdemokratiska partiet. PR-konsulter rynkar pannan och mässar att kläder kommer att få en allt större roll i politiken.
Kan vi för en sekund vända ilskan till en fråga? Vad säger intresset för Mona Sahlins väska om medierna? Vilken roll spelar det för politiken att medierna ägnar helsidor åt Sahlins väska än den politik hon vill bedriva. Eller för all del allt elände som kostar människoliv i Sverige och internationellt. Politik och medier lever i symbios med varandra. Genom att granska poltiken kan medierna bidra till att våra förtroendevalda bedriver och genomdriver seriös, viktig och ett ideologiskt arbete. Fokuset på kläder, väskor och skvaller runt politikerna kommer att leda till att fler PR-konsulter kan faktureras. På viket sätt gynnar det svenska folket? Vad hjälper det den arbetslösa undersköterskan som sitter hemma och inte kan köpa vinterkläder till barnen? Medierna hävdar gärna som försvar för diverse etiska övertramp att det skedde i allmänhetens intresse. Pressen är fri och så ska det förbli. Men lite mer ansvar för det politiska klimatet skulle inte skada.
Jo, jag vet. Det är här den kritiske läsaren påpekar att Sahlins väska kostar hälften av många arbetare lön. Så sant. Men Sahlins val av handväska ändrar inte det. Det gör däremot hennes val av politik.
För min del får oppositionsledaren springa runt med vilken väska som helst på armen. I slutändan är det hennes syn på företagande, skola, äldrevården, integrationsfrågorna och utrikespolitiken som kommer att avgöra min röst.
Om en politiker sedan väljer att lägga ner en stor del av sin egen lön på en väska, hår eller mobiltelefon intresserar mig inte mer än Brangelinas eventuella skilsmässa.
Dilsa Demirbag-Sten är debattör i framförallt integrationsfrågor.