Vad ska man tro på? sjöng Thomas Di Leva en gång. Ja, en sak är i alla fall klar: Folk svarar i minskande grad att de tror på Gud och kyrka.
Svenska kyrkan fortsätter att förlora medlemmar, liksom för övrigt de politiska partierna och fackförbunden. I någon mening kan man se detta som en rimlig konsekvens av att moderna människor blir allt mer kritiska och därför ifrågasätter traditionella auktoriteter och samhörigheter. Då är det inte helt onaturligt att vända sig från gamla kollektiv och samfund för att söka sig en egen väg.
Men det finns också trender som går i rakt motsatt riktning. Svenska Dagbladet har i en serie artiklar berättat om hur tron på andar och övernaturliga fenomen breder ut sig.
Var femte svensk tror att människor kan gå igen efter sin död. Lika många säger sig ha varit i kontakt med eller haft förnimmelser av en person som är död (SvD 13/2 2012). Detta i ett av världens mest moderna länder där skolgång är obligatorisk.
Till grund för artikelserien ligger en Sifomätning som visar att det inte är några större skillnader i benägenheten att tro på andar mellan dem som har relativt låg utbildning och dem som har högskoleutbildning. Ett antal år på universitetet verkar alltså inte stärka förnuftstron.
Signifikant är att äldre människor är mer rationella och mindre andetroende än yngre. Och den riktigt stora skillnaden återfinns mellan könen. Hela 30 procent av kvinnorna instämmer i påståendet att "det förekommer att människor går igen", vilket ska ställas i relation till 13 procent av männen. Jämför man denna Sifomätning med tidigare forskning verkar svenskarnas tro på spöken och andar ha stärkts under den senaste tioårsperioden.
Jisses.
TV-programmet "Det okända" där människor vittnar om övernaturliga upplevelser och får hjälp att driva ut störande andar ur sina hem ses varje vecka av över 300 000 personer.
Övertygelsen att spöken, gengångare och andar har en betydelse för våra vardagliga liv är något som vi brukar associera med forna tider. I böckerna om Emil i Lönneberga var det gamla Krösa-Maja som skrämde slag på småbarnen med sina berättelser om mylingar, kusliga vättar och allsköns skrock.
Den liberalisering och auktoritetskritik som svept över västvärlden under de senaste århundradena har i mycket varit ett frihetsprojekt, där den moderna människan kastat av sig dogmer, trossatser och förkvävande sammanhang för att fritt kunna välja yrke, livskamrat och sammanhang och för att förverkliga sina innersta drömmar.
Nog är det besynnerligt att detta projekt för var femte svensk lett in i tron på gastar och gengångare och öppnat en marknad för andeutdrivare och allehanda charlataner.
Har man egentligen rätt att sätta sig till doms över vad folk tror på? Nej, egentligen inte så länge som trossatser och levnadsregler inte går ut över någon annan. Men nog kan det vara klokt att beväpna sig med lite sund skepsis. Man kan alternativt trösta sig i dagens andemörker med sketchen från "Under dubbelgöken" (finns att se på YouTube) där Hasse Alfredson berättar om sin djupa och innerliga tro - på Robert Lind i Kramfors: "Det känns liksom i hela kroppen att han finns."