Få internationella nyheter har fått sådan genklang i svenska medie-upptagningar som upploppen i Frankrike. Anledningarna är givna: effektfull dramatik i bild och innehåll samt en internationell nyhet som tydligt går att koppla till svenska problemformuleringar.
Problemen är verkliga; kravaller som skapar kaos är inte bara oroväckande, utan djupt tragiska. De är tragiska för att de bekräftar okontrollerade spänningar i ett samhälle och för att de också bekräftar och spär på vår egen oro och rädsla. "Skulle det kunna hända här?" är den fråga som ställts oräkneliga gånger under loppet av ett par veckor i tidningar, på nätet, i radio och tv. Och trots alla akademiska övningar där vi lägger huvudet på sned och talar om komplexitet och behovet av att tränga djupare in i problematiken, vet vi ändå innerst inne svaret: ja, det skulle kunna hända här.
Skälet är att människor fungerar på ungefär samma sätt, vare sig de bor här eller där. Under alla lager av kulturella och samhälleliga skillnader förblir vi ändå människor, och den mänskliga värdigheten uppnås när individer känner en balans mellan sin frihet och sitt ansvar samt har verktygen att upprätthålla dessa båda storheter. Såväl i franska som svenska för-orter finns en koncentration av människor som inte upplever detta.
Nästa obligatoriska fråga som ställts i de snart hundratals små expertpaneler som engagerats i Europas tv- och radiohus är "vad är lösningen?". Det är en lika begriplig som obegriplig fråga. Begriplig för att den fångar vår handfallenhet inför det som sker, men helt obegriplig därför att frågeställaren måste ha levt i ett vakuum de senaste åren för att förmå sig att ställa den.
Vi vet redan att det inte finns en enda lösning att tillgå. Och vi vet också att det inte finns någon lätt väg, en knapp att trycka på eller en minister att ställa till svars. Lika mycket som vi vet att det skulle kunna hända här, vet vi att ursprunget till upploppen kräver hårt och mödosamt arbete -- av alla.
De som har politisk makt har givetvis sitt ansvar att ta; kanske allra viktigast när det gäller att avreglera arbetsmarknaden för att göra det möjligt för företag att bli till och växa, för att fler (vita) jobb ska kunna uppstå och människor ska kunna bli egenförsörjande genom arbete. De som har möjlighet att anställa har skyldighet gentemot sitt företag att rekrytera de bästa som går att hitta på marknaden, även om det innebär extra arbete för att tränga igenom invanda attityder.
De som är föräldrar, kollegor och grannar har också ansvar. Det räcker inte att med fina ord hylla mångfalden, utan handlar om ett krasst och vuxet beteende med en ömsesidig respekt och ett ömsesidigt kravställande.
Vill man leva i ett nytt land får man göra allt man kan för att det ska fungera. Och vill man ha alla fördelar som följer med en ökad globalisering och rörlighet är man skyldig att anstränga sig för att det ska fungera för dem som frivilligt eller ofrivilligt har kommit hit. Det är varken enklare eller svårare än så.