Nu har vi levt med arbetslinjen i snart ett decennium, och visst börjar den kännas lite daterad? Särskilt som den så ofta missbrukas, nu senast när alliansparti efter alliansparti börjar förorda tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd för flyktingar som någon sorts incitament för arbete. Vilket enligt all expertis, inklusive arbetslinjegurun Anders Borg, inte alls funkar. Permanenta uppehållstillstånd ger trygghet, driv och framtidshopp. Tillfälliga uppehållstillstånd ger oro och hopplöshet, och leder alltså till lose-lose-kombon dålig integration och dåligt mående människor.
Men så går det när man baserar sin politik på opinionsundersökningar i stället för verkligheten.
Arbetslinjen är verkligen ett ord i tiden. Fas 3 når all time high – aldrig har så många långtidsarbetslösa suttit fast i låtsasjobb som just nu – samtidigt som de som arbetar blir utbrända. Och allt ändå är förgäves eftersom var och varannan arbetsuppgift snart utförs av en robotarbetare.
Inte konstigt att alltfler ropar efter något nytt. Till och med Per Schlingmann, en av arbetslinjens ursprungsingenjörer, deklarerade arbetslinjens framtida död i en lång artikel i DN i veckan. ”Livslånga nio till fem-jobb kommer vi att ta del av på museum”, skrev han.
Jag är själv en av arbetslinjens många vinnare, i alla fall ekonomiskt. Till vilken nytta är jag dock osäker på. Jag hade såklart jobbat även utan alla dessa jobbskatteavdrag.
Men visst: Jag får råd att köpa ännu mer subventionerad städhjälp, åka ännu fler gånger till Thailand och byta upp mina barns mobiltelefoner en gång om året i stället för vartannat, och det leder ju till jobbtillfällen hos Attendo, Fritidsresor och Apple. Men finns det ett absolut egenvärde i konsumtionen? Är det en mänsklig rättighet att bygga trädäck? Är det självklart att alla Phuket-flighter gynnar oss i längden?
Nä.
Det har under några år snackats en del om fritidslinjen. Det låter som något ett gäng latmaskar knåpat ihop för att slippa jobba, men så enkelt är det inte. Den handlar om att i solidaritetens namn bekämpa arbetslöshet och utbrändhet genom att dela på det arbete som finns. Om det ska göras med arbetstidsförkortning, någon sorts medborgarlön eller genom avbyråkratisering av småföretagande vet jag inte, men det bör snarast utredas. Inte minst med tanke på att prognoserna just säger att de flesta av oss snart är ersatta av robotar. Inte bara fabriksarbetarna utan även tjänstemännen.
Och hur det kan vara så kontroversiellt förstår jag inte. Det är inte så att 40-timmarsvecka och semesterrätt är något ursprungligt. Under 50-, 60- och 70-talen skedde ständiga arbetstidsförkortningar, men sedan vi fick fem veckors semester 1978 har ingenting hänt.
Vi blir rikare och rikare, men inte lyckligare.
Tid är inte pengar, men tid kan kanske vara mer värt än pengar. Det kommer såklart krävas en avgiftningsperiod där vi lär oss att lyckan inte sitter i utomhuspooler eller att vara först med Iphone 7. På köpet kan vi odla närmare relationer till varandra, förverkliga våra drömmar, tära mindre på naturresurserna och ge arbete åt alla dem som inte har råd att tillbringa varje sportlov i Åre.
Amen.