Min alldeles nyblivna lille 5-åring såg misstrogen ut.
Han kikade på mig. Sen kikade han länge på den stora runda klockan på väggen. Och tillbaka på mig.
– Neej, mamma?
– Jo, skynda dig nu, klockan är halv, tjatade jag.
Det är roligt med ord. Den fina historien om min vän som försökte få kocken att laga till två piggar på en av Örebros finare krogar, är värd att återberätta.
Min vän är van att ta ett tag där det behövs och när de var kort om folk bland serveringspersonalen knöt hon på sig förklädet och hoppade in.
Ett bord med två äldre gentlemän föll på hennes lott.
– Ja, tack?
– En piggvar, sa den ene mannen.
Varpå min vän skrev i blocket och gick direkt till köket.
– Två piggar, tack!
Kocken kliade sig under mössan.
Min vän är ihärdig och när kocken till slut frågade vad hon menade, gjorde hon tydligt klart att det är han som är kock, inte hon. Mannen hade beställt en pigg var, en till sig själv och en till sin kollega vid bordet.
Hon hade tydligt hört honom och noterat önskemålet. Nu var det upp till kocken att tillreda piggarna så att herrarna kunde äta.
När kocken till slut räknat ut vad hon menade vek han sig förstås dubbel av skratt.
Min vän har skinn på näsan och inga problem med att bjuda på den här historian.
Språket är spännande. Inte alltid självklart. Visste ni förresten att 13 ord kan sättas samman på hela sex miljarder olika sätt. Bara en sån sak. Det är inte särskilt många ord, men svindlande många möjligheter.
Männen i Örebro fick var sin piggvar på tallriken till slut. Min vän hade lärt något nytt och samtidig, ovetandes, bjudit på en skön historia.
Här hemma räknade jag till slut ut vad sonen funderade över. Klockan var inte alls halv. Den var precis lika hel och rund som den brukar vara.
Däremot var tiden halv åtta på morgonen. Men hur skulle han kunna förstå det? Han är ju fortfarande så liten att allt som hans föräldrar så myndigt påstår borde stämma.
Han godtog min förklaring, men kastade ännu ett misstänksamt öga på klockan innan han knäppte jackan och gick till dagis.
”Kastade ett öga,” förresten. Vad är det för uttryck?
Som sagt, ”benar vi upp” vad vi ”slänger ur oss” hela dagarna så är det inte konstigt om vi ”kör fast” ibland.