Via min facebooksida fick jag ett meddelande av en läsare för lite sedan. ”Skriv gärna en krönika om skidbackar”, önskade hon. Vilken utmaning! Hur skriver man om ett snöigt, vitt nedförslut?
Jag funderade lite och insåg snart att det inte kan bli annat än en ren och skär kärleksförklaring. För så känner jag faktiskt. Jag gillar både längdskidor och slalom, men måste jag välja så vinner det senare. Visst är det lite konstigt, om man tänker efter? Stoppa fötterna i stenhårda tunga skodon, ta på sig så mycket kläder att man nära nog storknar men nästan alltid fryser ändå, och ge sig upp på toppar där det ofta blåser eller är dimma. Jag vet att ni protesterar, ni som delar min kärlek till de frusna nedfarterna, och visst, det finns dagar då solen värmer underbart, det bara är svag bris och underlaget magiskt.
För mig kvittar det nästan, busväder eller sol – kära backar, ni lockar ändå. Såvida ni inte bjuder is! Då blir jag motsträvig. Om det krävs sylvassa kanter på skidorna för att det överhuvudtaget ska gå att ta sig ner och färden ändå är förenad med livsfara – nej, då kan ni klara er själva. Pistade kalla räfflor, nysnö, blötsnö, uppkörda vallar, till och med pucklar går jag med på. Men ska ni vara isiga så blir jag frostig. En insnöad inställning, kanske någon tycker. Låt vara, såna dagar väljer jag backarna i längdspåret.
För det är en av alla de fina sakerna med snöiga sluttningar. Det finns någon som passar alla. Inte ens när jag dök på öronen i skaren intill spåret och slog mig så illa att fläskläppen utan problem hade gett mig en roll som anka i någon av Disneys uppsättningar, blev jag allt för sur. Ont gjorde det förstås, men jag är inte långsint. Jag vet exakt var det hände och numera har jag bytt riktning och saxar uppför i stället. Jodå, långvariga förhållanden kräver som bekant anpassning.
Vi var i Sälen för två veckor sedan. Liftarna stängde för säsongen på söndagen, det var nästan folktomt och helt fantastiskt i slalombackarna. Snöigt, smörigt och mjukt. De trånga svängarna i Trollskogen vinner mina barns hjärtan, och när de tröttnade på skidor och pjäxor på eftermiddagen var de lika lyckliga över att åka på sina gula stjärtlappar i snöhögen som plogbilen skottat ihop utanför stugan. Som sagt, det finns alltid en backe, för alla, vid alla tillfällen.
Hur avslutar man en kärleksfull text om skidbackar, skriven just som våren knoppas som bäst här i Östergötland? Genom att lova trohet kanske. Vita, vackra nedförslut, vi ses i vinter! Med pirr i magen och en känsla av nyförälskelse.