När arbetsdagen är slut är det en skön känsla att inte vilja rusa i väg. Ja, annat än till dagishämtningen, kvällsmaten och sovtiderna förstås, men inte för att så snabbt som möjligt stänga av datorn och lämna jobbet. Att inte som en omedveten vana börja sucka direkt efter lunch och kika på klockan femtioelva gånger. Ha svår ångest på söndagskvällen och se semestern som en hägring.
Många har det så. Jag vet.
Klart att man kan tänka att det bara är att säga upp sig och söka annat jobb. Men riktigt så enkelt är det, som de flesta vet, inte här i världen.
Däremot kan alla drömma.
Hur mycket jag än trivs på mitt jobb och hur mycket jag än gillade att skriva redan som liten så var journalistyrket inte min dröm.
Nej, min vision av en perfekt gärning har alltid varit en helt annan. Via delfindressör, som jag av någon anledning tänkte att jag skulle bli när jag var i yngre tonåren, så återkommer mina drömmar sedan många år alltid till vindpinade vatten, mörka fjäll, piskande regn och snö, rytande helikoptrar, snabba order och en kamp mot klockan och naturen.
Innerst inne vill jag bli ytbärgare.
Fira mig ner över höga vågor och hjälpa nödställda i säkerhet. Mina drömmar är helt oglamorösa.
Jag vill kämpa och slita i lag med kollegor. Ta i så att kroppen skriker och värker.
Det handlar inte om att spela hjälte. Bara om att få göra nytta när det verkligen behövs.
Min dröm lär förbli en dröm. Dels är jag nog inte tuff nog att bryta upp och byta bana. Dels väljer jag att tänka att jag helt enkelt trivs för bra på mitt nuvarande jobb för att sluta.
En sann hjälte i en tuff vardag är Ntombie Maseme i Kapstaden som vår reporter Johan Sievers har träffat. Hennes arbetsdag består av att besöka nyblivna mammor och räcka ut sin hjälpande och trygga hand, igen och igen. Vilken fantastisk insats, av en person som dessutom själv haft en mycket tuff uppväxt.
Ntombie säger att hon drömmer om att bli sjuksköterska.
Mitt tips är att hon kommer att lyckas.