Borde vi inte åka till Australien?
Det här var innan barnen kom ska nämnas, men noteras bör också att det var mycket långt innan jag ens tänkt tanken på att gå i terapi för min svåra ormskräck. Jag vände och vred på frågan ett par varv. Till landet där världens allra farligaste reptiler huserar? Jag suckade nog tungt. Jo, visst borde vi åka dit ...
Australien är ett drömresemål. Och det är klart att det finns mer än giftiga slingrande otäckheter där.
Vi landade i Cairns. Det var så underbart att vi blev kvar några extra dygn. Maken fick plats på en i övrigt fullbelagd dykbåt och jag passade på att ge mig ut på en egen rundtur, men hamnade fel och blev strandsatt mitt ute i en sockerplantage.
Ett par dagar senare tog vi nattbussen söderut längs östkusten och gav oss ut till Fraser Island. Vi tussades ihop med tre irländare och en amerikan och just som vi kört ut på ön gick styrningen på jeepen sönder. Vi tog oss inte till tältplatsen utan fick slå läger i halvhögt gräs ovanför stranden. Researrangörens tydliga varningar för ormar och hajar ekade i huvudet. Dingos strök omkring oss i mörkret. Och våra utländska vänner nöjde sig inte med en stillsam öl utan plockade fram en hel del annat, rökbart. Då kände jag mig en smula stressad.
Under våra tre veckor ”down under” såg jag fem ormar. Minst tre av dem var brunormar, en art som inte är att kela med.
På vägen hem mellanlandade vi i Singapore. Ett fantastiskt land på många sätt, men kanske en aning väl serviceinriktat dock. Vi bokade massage på hotellet inför den kommande, långa flygresan och maken var först ut. En stund senare kom han rusandes; ”Ta väskorna, vi måste sticka!” Själva axelknådandet hade övergått i något helt annat. Han förklarade för tjejen att det inte var fel på henne men att det inte alls var vad han tänkt sig. Sedan parerade han de två muskelberg som satt utanför hennes dörr och sprang det fortaste han kunde.
Morgonen efter landade vi i Sverige. Borta bra, men ...