Mina morföräldrar hade hundar när jag var liten. Och inte vilken ras som helst, utan dobermann. Stora, starka, eleganta. Morfar hade en särskild hand med dem. De följde hans minsta vink. De var uppfostrade ända ut i öronspetsarna. Att de visste sin plats inomhus var lika viktigt som att de utomhus fick leka och busa och gå långa skogsturer.
Morfar reste en del i sitt yrke och en gång var hans körkort borta när han skulle ge sig av. ”Puck” hade letat upp plånboken på hallbordet, buffat upp den med nosen och dragit ut körkortet med framtänderna. Sedan hade han gömt det i sin korg tillsammans med ett par kalsonger som han stulit ur tvättkorgen.
Möjligen har den här historien spetsats till en smula under åren, men den speglar i vilket fall som helst den mycket speciella, och ömsesidiga, relationen mellan morfar och hundarna.
Själv inledde jag min husdjurskarriär med en guldfisk. Den fick stå i en vacker skål i köket. Jag döpte den till Roffe och första natten fick mamma och jag för oss att han nog ville ha lite mörkt och mysigt när han skulle sova, så vi la en handduk över skålen. Turligt nog var pappa hemma och kunde mota oss i vår omsorgsfulla behandling. ”Vore det ändå inte bra om Roffe kunde andas?”
Jo, det höll vi ju med om.
Vid ett senare tillfälle gjorde Roffe ett elegant svanhopp från sin skål ner i diskbaljan som stod bredvid. Det här skedde i samband med en förflyttning när skålen skulle städas. Mamma fick fatt i honom bland allt diskmedels-lödder och sköljde honom under kranen. Han simmade på sidan en stund, med Yes bubblande ur gälarna, men han var snart på rätt köl igen.
Jag avancerade i utvecklingen till ett marsvin. Hon, Lina, var osedvanligt söt, men också ovanligt kittlig. Varje gång någon stack in handen till henne höll jag andan. Killade man henne på ”kinderna” så satte hon sina vassa gnagargaddar i fingret. Ändå höll vi ihop i många år.
Nu väntar jag på att sönerna ska börja fiska efter husdjur. Då gäller det för mig att vara cool. 5-åringen är ganska fascinerad av sköldpaddor. Törs jag hoppas på att vi kan inleda med något stillsamt, långsamtgående, grönsaksätande?