När George W Bush valdes till president år 2000 var utrikespolitiken inte någon het fråga. Men attackerna den 11 september 2001 förändrade Bush. Neokonservatismen, som hävdar att det är USA:s plikt att kämpa för demokrati enligt amerikansk modell på alla håll i världen - även om det innebär krig, vann över presidenten till sin sida.
Många republikaner anser annars, som Bush själv före 11 september, att USA framför allt bör sköta sig självt. Andra anser att endast USA:s ekonomiska och strategiska intressen bör vägleda utrikespolitiken - en skola som kallas realism.
Republikanen Bush hamnade i och med neokonservatismen inte alltid så långt bort från den gruppering inom Demokraterna som kallas liberala idealister. De förespråkar ett aktivt USA, som står upp för mänskliga rättigheter. Senator Hillary Clinton, en hängiven liberal idealist, röstade till exempel för Irakkriget.
När Barack Obama tävlade mot Clinton i primärvalen 2008 var utrikespolitiken ett område där han markerade ett stort avstånd till både henne och president Bush. Obama var en pragmatiker, som var kritisk till ideologiskt motiverade krig. Men när Obama väl vunnit presidentvalet utsåg han Clinton till utrikesminister. En mycket initierad artikel av Ryan Lizza (The New Yorker 2/5) berättar i detalj om hur motsättningarna mellan de två har påverkat USA:s utrikespolitik sedan dess.
Enligt röster inom Obamas administration försöker presidenten hitta en medelväg, där realisternas pragmatiska överväganden balanseras mot idealisternas ambition att främja demokrati och avsätta diktatorer som Saddam Hussein eller Muammar Gaddafi.
Sinnebilden för Obamas nya linje är den arabiska våren i allmänhet - och Libyen i synnerhet. Lizzas artikel ger insyn i hur Obamas administration har vacklat mellan att ta ställning ideologiskt för revoltörerna och att tänka taktiskt; inte vilja stöta sig med arabvärlden; inte vilja skada sina relationer till dessa sittande diktatorer.
Det är lätt att förstå de kritiker som kallar Obamas utrikespolitiska linje ett slags icke-linje och önskar sig en större ideologisk tydlighet. Lizza själv kallar Obamas agerande i Libyen för att "leda från kulisserna".
Men mot bakgrund av Bushs aggressiva och ideologiskt drivna utrikespolitik måste man ändå fråga sig: Är det så illa om världens mäktigaste nation är eftertänksamt försiktig och pragmatisk i sitt agerande? Barack Obamas stundom trevande utrikespolitik har inte skapat samma upptrappning och polarisering i världen som vi såg under Bush. Och vem kan beklaga det?
Niclas Ericsson
Fristående kolumnist
niclas@niclasericsson.se