"Tillståndet i medierna är en tidig varningssignal", så sade Harvardprofessorn Howard Gardner när jag intervjuade honom för fem år sen.
Marknadskrafterna tar död på journalistiken, det var hans slutsats efter att ha specialstuderat ett stort antal journalisters arbetsvillkor inom ramen för ett projekt som kallades "Good work". Journalisterna var pessimistiska om sitt yrkes framtid. De måste numera tänka på försäljningssiffror i första hand, på bekostnad av den publicistiska kvalitén och sanningshalten. Skvaller och sensationsmakeri ersätter seriös journalistik, enda sättet att få många läsare och därmed dra till sig annonsörernas uppmärksamhet.
Fem år senare tycks inget ha ändrats i denna pessimistiska slutsats. Och värst tycks det vara för dagstidningarna. Annonsörerna flyttar över till webben. Och det är också allt fler som läser tidningen på nätet. Men hur?
En genomsnittlig läsare av New York Times ägnar 34 minuter och 53 sekunder åt tidningsläsning per månad. Det blir 68 sekunder om dagen!
"Få av oss lägger ned tid på att de facto läsa artiklar på nätet. Vi har ett så kallat fly-fly-beteende, vi surfar förbi." Så kommenteras våra läsvanor av Uppsalaforskaren Mattias Hessérus som just nu gästforskar vid Columbiauniversitetet i New York (SvD 16.1 2008).
För det handlar också om vårt svenska beteende som läsare på nätet. Vi ägnar oss som läsare åt "klickjournalistik" och tidningarna anpassar sig därefter. Morgontidningarnas surfande läsare väcks till liv med rubriker som hämtade från en kvällstidnings löpsedlar.
Hur ser man då inom den svenska medievärlden på sina egna produkter? Själv håller jag just nu tillsammans med min kollega Lisbeth Gustafsson på med en djupintervjuundersökning bland namnkunniga svenska nyhetsjournalister på uppdrag av Institutet för Mediestudier. Utan att föregripa resultatet kan jag konstatera att samma farhågor som kommer fram i de amerikanska studierna också finns i den svenska journalistkåren.
Flera av dem vi intervjuat tycker sig se en utslätning av journalistiken - ett slags löpandebandsverksamhet som mist nerven - medan andra pekar på vulgariseringen i medierna. En del unga kvinnliga krönikörers vulgära språkbruk är till exempel något som kritiseras av äldre och erfarna kolleger.
En möjlig förklaring är att unga tjejer för att synas och få vara med i leken kryddar sitt språk med könsord eller lånar sig till ett sådant jippo som att spruta vatten på Fredrik Reinfeldt för den sedermera inställda tv-produktionen "Ballar av stål". Allt för att få synas. Men när en av de unga tuffa är förbrukad står det andra på tur.
Visst kan det låta som om medievärlden handlar om att äta eller ätas. Dessbättre finns det också positiva aspekter på mediernas förändring i webbjournalistikens era. Konkurrensen från nätet har visserligen gjort att det är mycket mer pressat att vara journalist på en dagstidning i dag men på en del sätt har det också blivit både lättare och roligare. Via nätet kan man snabbt få information, det är lättare för en journalist att vara duktig inom sitt ämne i dag än för bara fem tio år sedan. Och faktiskt borde det vara mycket roligare att vara läsare i dag.
Det är inte längre journalisterna som har tolkningsföreträde. Snabbt som ögat kan en missnöjd läsare gå in på nätet och kommentera felaktiga uppgifter, kritisera hårdragna vinklar. Envägskommunikation har ersatts av en fungerande interaktivitet.
I varje fall för dem som inte bara slösurfar.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com