Nyord kan vara roliga. Somliga lever vidare; många känns redan från början tillfälliga. Språktidningen tar i sitt senaste nummer upp flygskam och blåljussabotage, två samtidsdoftande exempel.
En mer avancerad variant är ord som ter sig så naturliga att de inte uppfattas som nya. I sin nyligen utgivna bok ”Författaren Ingmar Bergman” ger Jan Holmberg ett sådant exempel: vargtimmen.
I manuskriptet till filmen "Vargtimmen" från 1964 står att vargtimmen är ”timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast.” Det är också ”den timme när de flesta barn föds”, enligt de suggestiva raderna.
Men i själva verket fanns begreppet inte alls förrän Bergman gjorde sin film.
Olika försök har gjorts för att försöka utröna bakgrunden till Bergmans skapelse. Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har berättat hur Bergman en gång bad honom ta reda på vilka folkliga traditioner som fanns kring begreppet. Vilket alltså inte lät sig göras.
Möjligen kan man därmed dra slutsatsen att Bergman rent av lyckats övertyga sig själv om ordets faktiska bakgrund.
En trolig förklaring som Holmberg redogör för är att Bergman snappade upp uttrycket tigerns timme – med snarlik innebörd – i en tidningsartikel från 1957. På något sätt blev tigern sedan varg hos Bergman.
Och svenskan fick ett nytt ord utan att någon ens tänkte på det.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se