Nu blir det helskägg till jul!
Jag tänker då fan hissa en blågul flagga så länge jag lever!!!
Detta är ju absurt! Och extremt kränkande!
Ovanstående är tre autentiska kommentarer som nyligen fällts på Facebook efter att artiklar om kända politiker spridits. Artiklarna handlar om att Gudrun Schyman (FI) vill förbjuda skägg, att Gustav Fridolin (MP) vill göra en ny flagga med mer mångkulturell touch och att Stefan Löfven (S) vill införa en skatt på samlag i hemmiljö.
Självklart är allt hittepå. Nyheterna alltså, inte kommentarerna. Artiklarna kommer från olika satirsajter, och för mig och de flesta andra tar det ungefär två sekunder att inse att det är fejk. Men för hundratals, ibland tusentals, läsare är det tydligen fullständigt sannolikt att Gudrun Schyman skulle säga "Att bära skägg skall vara straffbart med minst 6 månaders fängelse och en massa dagsböter".
Vi lever i en tid när grundligt läsande och faktakoll är satt på undantag, och där väldigt många människor längtar efter att omedelbart och med så lite eftertanke som möjligt få rasa. Ovanstående exempel är extrema men det finns andra som är mer kluriga.
Filmen på hur en syrisk pojke räddar livet på en liten tjej mitt under brinnande krig spreds med ilfart i sociala medier, men visade sig sen vara regisserad av ett norskt filmteam och filmad på Malta. I veckan spreds en text med rubriken "Alkoholförsäljning tillåten i livsmedelsbutiker från 1 april 2015" och av spridningen och kommentarerna att döma var det få som läste själva artikeln där det framgick att det gällde Kanada och inte Sverige. Och så har vi ju de senaste veckornas hetsiga debatt kring Ung scen/öst, där kulturskribenter och debattörer riket runt gick i taket mot de förskräckliga rasistattackerna som tvingat pjäsen "Marken brinner" att ställa in. Hade någon av dem sett pjäsen? Nix, men det är lätt att haka på, dela och fördöma när rubriken engagerar.
Jag vill hävda att journalister behövs mer än någonsin i en värld där en fullständigt överdriven reaktion bara är ett knapptryck bort. I fallet med Ung scen/öst kunde Corren ge den nyanserade bilden eftersom vi lever nära det inträffade, kan kontexten och faktiskt till och med har sett pjäsen (i alla fall vissa av oss). I andra fall är det andra som får göra jobbet.
I förra veckan tilldelades Viralgranskaren Stora journalistpriset som "Årets förnyare". Tre journalister på Metro har gjort till sin uppgift att granska alla sociala medier-snackisar för att ta kål på, nyansera eller i undantagsfall bekräfta myterna. Att skäggförbudsartikeln kom från en satirsajt var inget svårt avslöjande, men annat kräver mer nogsam granskning.
Mest av allt skulle jag ju önska att vi alla kunde ta personligt ansvar. Det finns mycket att rasa över, men innan du slänger ur ett ”FY FAAAAN!!!” – lägg fem minuter på att fundera över om du har hela bilden. Finns det något på sajten som tyder på att det är satir? Om inte – vem kommer informationen ifrån? Är det verkligen ny information? Är det otydligt när och hur händelsen har ägt rum? Är storyn kanske lite väl twitter- och Facebook-vänlig?
Men vi journalister ska också ta Viralgranskarens pris som ett incitament till självrannsakan. Att ett gäng som ägnar sig åt att avslöja påhitt och överdrifter på nätet får pris bör stämma till eftertanke i klickjaktstider. Liksom det faktum att så många tydligen har svårt att se skillnad på satir och riktig journalistik.