Vi har alla våra egna bilder av flyktingkrishösten 2015. Vissa ser döda barn i strandkanter. Andra ser en våg av solidaritet. Några ser systemkollaps och kaos.
Själv träffade jag den hösten en del ungdomar från Afghanistan, främst i klassrum, skolkorridorer och på skolgårdar. I princip varje gång översköljdes jag av framtidshopp, en obändig och ibland frustrerande vilja att ta sig in i det svenska samhället och inte minst häpnadsväckande studiemotivation. Jag träffade också lärare som var utpumpade av in- och utflödet av nya elever, men som framför allt kände hur arbetet aldrig varit mer meningsfullt, och som vittnade om hur givande det var att få se dessa elever växa och blomma ut.
Nu hör jag annat från samma skolor. Lärarna far illa, främst av att behöva hantera elevernas psykiska lidande, men också över att se hur de resurser som lagts på eleverna i form av lärare, gode män och boenden kastas bort lika osentimentalt som ungdomarnas studieglädje och arbetslust.
För de svenska eleverna är 18-årsdagen en nyckel in i framtiden. För de afghanska eleverna är 18-årsdagen nyckeln till ett svart hål. Det är då de svenska myndigheterna med hänvisning till sin tillfälliga lag skickar i väg dem från den ljusnande framtid som inte längre är deras.
I stället hamnar de i ett Afghanistan som många av dem aldrig satt sin fot i tidigare, eftersom de vuxit upp på gatan i Iran efter föräldrarnas flykt från ett land i krig. Och framför allt: ett Afghanistan där våldet är hårt, brutalt och omfattande.
Kanske såg ni hur det häromveckan var 150 människor som dödades och flerdubbelt fler som skadades när en lastbil sprängdes mitt i Kabul. Kanske vet ni att flera hundra människor dödats i olika attacker i Kabul sedan årsskiftet. Kanske vet ni att över 11 000 civila dödades eller skadades i Afghanistan under 2016 och att vart tredje offer var barn. Kanske vet ni att 60 000 barn bor på gatan nu i Kabul.
Det är ett ständigt pågående och på senare år växande inbördeskrig där talibanernas makt blir större och större, och där andra sidan, det vill säga statsmakten, är korrumperad och torterar och mördar utan större urskiljning. Och så allt det andra: den medeltida kvinnosynen, hedersmorden, äktenskap som mer ses som en ekonomisk transaktion än en kärleksakt. Homosexualitet som är olaglig.
I Sverige grips nu ungdomar på väg till skolan, sätts i förvar och skickas iväg på flygplan mot död och bedrövelse. Vissa hinner ta livet av sig innan planet lyfter, och nu har de första rapporterna kommit om hur tvångsutvisade afghanska tonåringar sprängts till döds.
Hur kommer det sig att vi skickar 18-åringar ensamma till krig och bomber, där de inte känner en människa? Varför tror vi att de klarar det bättre än våra egna 18-åringar?
Tvångsutvisningarna är ett lotteri, som de som vill fjäska för de rådande högervindarna kallar ”ordning och reda”. Det är både ett förakt för människovärdet och för skattepengarna: vi har lagt ett antal miljarder på att få dessa studiemotiverade ungdomar på banan för att nu förvandla dem till självmordsbenägna brottslingar.
I dag är det skolavslutning. För vissa är skolgårdssångens rader om "Ingen klocka ringer mer" mer definitiv än för andra.