Den som vill skulle utan att ljuga kunna säga att Jan Björklund höll ett dubbelt frierital i häromkvällen i Almedalen. Å ena sidan uppvaktades Birgitta Ohlsson - delarna av partiet. Den mer programmatiskt socialliberala Ohlsson utmanar ju som bekant Björklund om ordförandeskapet i Liberalerna. Å andra sidan lämnade Björklund över ett slags intresseanmälan för framtida partnerskap till Socialdemokraterna. I likhet med vänsterns Jonas Sjöstedt i sitt Almedalstal kvällen före så enrollerade även Jan Björklund större delen av släkten i sitt framträdande i den vackert somriga parken i Visby.
Till skillnad från Sjöstedt så fanns det dock rim och reson och mening med Björklunds omnämnande av levande och döda familjemedlemmar. Sönerna, pappan, svärmor och inte minst hans mor drev berättelsen om Jan Björklunds värderingsresa framåt.
Värderingsresan hade några få anhalter; teser och antiteser om man så vill. Ingångsvärdet var uppväxten i det lilla västgötska brukssamhället förhärskat av socialdemokratins ”förkvävande kollektivism.” Som ett slags antites till detta drogs den unge Jan Björklund till nyliberalismen, berättade han i går kväll.
Med åren slipas dock ”kategoriska värderingar” bort och den mer mogne Jan Björklund landade i tesen ”socialt ansvar utan socialism”; en paroll som får betraktas som en klassiker i den socialliberala garderoben.
Jan Björklund är en mycket god talare. Han är också gammal i leken. Och en och annan räv har sin lya bakom öronen på den tidigare utbildningsministern i det lilla liberala partiet. Björklund är kort sagt en skicklig politiker med många strängar på sin lyra.
Där jag stod och hängde vid ”mitt träd” i Almedalen såg jag rentav någon - eller möjligen några - socialdemokrater som applåderade under Björklunds tal. Dels vart det en passus där en lång passage om klyftor och orättvisor avslutades med orden ”Alla ska med; på riktigt.” Dels fick Björklund något av en applådåska när han förklarade varför Liberalerna under honom aldrig skulle kunna bidra till att ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i Sverige.
Björklund stärkte sannolikt sina partiaktier i Almedalen. Regeringsaktiernas värde kan diskuteras. Men nog skulle Stefan Löfven må bra av en sådan som Jan Björklund. Och vice versa.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se