Facken inom industrin – Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, Svenska Livsmedelsarbetareförbundet samt GS (Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch) - ger mig anledning att ställa den existentiella frågan: Vad lever vi av? Ett avgörande svenskt svar på den frågan är att vi lever av produktivitet. Formeln är enkel: Producerar vi mer värde per arbetad timme så ökar välståndet. Ökat välstånd kan dels omvandlas till ökad privat och offentlig välfärd och dels till mer direkta investeringar i ny teknik, forskning och utveckling för fortsatt hög produktivitet.
De fem facken inom industrin utkom nyligen med en rapport om hur produktiviteten har utvecklats under de senaste tjugo åren. Mätperioden börjar således 1998, vilket för övrigt var startåret för Industriavtalet då facken och industriarbetsgivarna samordnade sina löneförhandlingar. Löneökningar är i allra högsta grad länkade till förbättrad produktivitet. 1998 var inget toppår för industrins resursutnyttjande; produktiviteten var högre inom de tjänsteproducerande branscherna. Ganska snabbt tog industrin åter befälet och har därefter behållit ledartröjan under hela mätperioden.
Industrins ledande ställning är bra för hela Sverige. Tjänstebranscherna hade en starkare period under några år runt finanskrisen 2009 då industrin och exporten fick sig en riktig kyss i Sverige och i världen. Produktiviteten inom tjänstebranschen är dock på betydligt lägre nivåer än inom industrin. För ett lands tillväxttakt och utvecklingsiver är det därför viktigt att det är de bästa som sätter standarden; det sporrar också övriga till ständiga förbättringar.
Sett över hela perioden ligger Sverige i topp tillsammans med USA; tätt följda av Finland. Under den senare delen av perioden märks dock en avmattning i produktiviteten. I rapporten från facken diskuteras en rad olika tänkbara orsaker till tappet. Saken är sammansatt; kort sagt. En delförklaring som återkommer flera gånger är att informations- och kommunikationsteknologin inte längre är samma hävstång för produktiviteten som vad den var tidigare.
Oavsett hur och varför så finns det mycket goda skäl för Sverige att ta problemet på stort allvar. Vårt sätt att leva, vårt välstånd och vår välfärd är intimt förbundna med hög produktivitet. Så hänger det ihop i den riktiga ekonomin.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se