En kväll förra veckan var jag inbjuden till moderatföreningen i Linköpings innerstad. Vi träffades vid halvsextiden i ett ombonat rum en trappa ner på tapasbaren Aioli på Hantverkaregatan. Att samtala med kloka och erfarna moderater på ett partimöte är ungefär som att tala med erfarna och kloka socialdemokrater eller med de flesta partiers erfarna och kloka medlemmar. Jag har på olika sätt och vid olika tillfällen suttit ner och resonerat på det här viset med folk från alla partier utom Sverigedemokraterna. SD är väl ännu alltför nya och blygt ängsliga för att våga slå sig ner och diskutera lite med en sosse med en spalt i Corren?
Skillnaderna mellan partiernas folk är inte överdrivet stora. Människor som vet hur politiken fungerar har ofta mer gemensamt med varandra än människor som kanske har ungefär likadana åsikter men som inte är aktiva i politiken.
De två partier som mest påminner om varandra är naturligtvis Socialdemokraterna och Moderaterna. Båda är hyfsat stora och gamla partier med regeringsbärarambitioner. Låt vara att det ena partiet har regerat betydligt mer än det andra. Låt också vara att det ena partiet gjorde sitt bästa val för drygt 40 år sedan medan det andra nådde sitt hittillsvarande all time high för sex år sedan. Båda partierna vet hur man svingar partipiskor och de gillar betong, motorvägar, broar, armeringsjärn och exportföretag.
Moderaterna i Linköpings innerstad var på hugget. Skillnaden jämfört med ett S-möte var väl att de av M-medlemmarna som var födda på 1930-talet gärna talade kritiskt om försvarsfrågor medan deras generationskamrater på ett S-möte nog hellre skulle tala kritiskt om den ”högervridna utvecklingen sedan Palme mördades.”
I övrigt talade 30–50- och 70-åringarna i Aiolis källare om de tre saker som det talas om på alla partipolitiska möten nu för tiden: 1. Sverigedemokraterna. 2. Invandringen. 3. Vem ska regera med vem?
Jag gav ett råd till Moderaterna: ”För ert eget bästa hoppas jag ni låter bli att gå högerspökesfällan som S gillrat. Kämpa för att hålla er någorlunda i mitten.” Jag talade inte helt sant; det erkänner jag nu. Rådet är inte främst för M:s eget bästa. Framförallt tänker jag på hur illa det skulle vara för S regeringsambitioner att fastna i vänsterburen.
Widar Andersson