Mikael Odenberg var tidigare försvarsminister och gruppledare i riksdagen för Moderaterna. Under den gångna helgen (10 juni) nöter han på med ännu en uppfriskande och högst relevant artikel på DN Debatt. Odenbergs tema nu var ungefär detsamma som då han på DN:s debattsida argumenterade för en regering mellan S och M (5 februari) eller då han framträdde i Karin Erikssons intervjureportage från "bottenplan på Östermalm." (Dagens Nyheter 25 mars).
Mikael Odenberg anser att Moderaterna så till den grad har "famlat och snubblat" i oppositionspolitiken att den likaledes famlande och snubblande minoritetsregeringen har kunnat överleva.
Nyckelmeningen i Mikael Odenbergs medieframträdanden under våren är denna uppmaning: "Partiet borde lära av hur vi byggde Nya moderaterna 2004–2006. Vi beslöt att fokusera på vår egen politik och inte förhålla oss till Socialdemokraterna i allt vad vi sa och gjorde. Dagens M är i stället upptaget med att förhålla sig till SD. Det leder lika fel."
Odenberg har helt rätt i detta. Samtidigt svindlar tanken. SD håller efter endast knappt två mandatperioder i riksdagen på att erövra en liknande ställning som S erövrade efter regeringsinnehav i 44 obrutna år. Då kretsade allt runt S. Nu kretsar det mesta runt SD.
Nya Moderaterna lyfte från decennier av maktpolitisk kräftgång när de beslöt sig för att inte längre identifiera sig som ett "anti-socialistiskt" parti för att istället komma ut som ett pro-arbete och alliansparti. Nu har SD snabbt kapat åt sig hyggligt stora delar av S, M och av Soffans stora "vet-ej-grupp". Inga av de gamla majoriteterna är därmed längre tillgängliga.
Mikael Odenberg skriver ut ett slags liberalkonservativt recept på lämpliga förhållningssätt i tidens stora frågor om integration, öppenhet, kontroll och trygghet. Hans grundidé är att M ska bestämma sig för vilka frågor som är viktigast och för vad de vill göra i dessa frågor. Och att låta SD göra vad de vill. Både receptet och grundidén är möjliga att anamma för fler partier. Personligen ser jag knappt något i Mikael Odenbergs upplägg som inte en Löfvensk socialdemokrati skulle kunna förhålla sig till utan att explodera.