Widar Andersson: Politiken bubblar av känslor

Skriver jag "de borgerliga partierna" blir några med viss rätt sura. Skriver jag "högerpartierna" blir några andra med viss rätt sura. Därför detta mer utdragna och flerordiga försök att beskriva det parlamentariska läget: "Partierna utanför socialdemokraternas traditionella maktsfär har 61 mandats övervikt i riksdagen." Frågan som allt handlar om dessa veckor är om aktörer inom denna betydande majoritet har kapacitet att omvandla den till en regering som leds av ett annat parti än Socialdemokraterna.

Inom majoriteten pågår intensiva strider med anledning av denna fråga. Somliga förespråkar en aldrigretorik gentemot delar av majoriteten. Dagens Nyheters liberala ledarsida konstaterade (21/10) med svärdet riktat mot de liberala kollegorna på Göteborgspostens och på Dagens Industris ledarsidor att det är "avgörande" för borgerligheten att "hålla rågången mot de krafter som i dag visserligen gärna utnyttjar demokratin, men på djupet föraktar den."

På Göteborgspostens ledarsida varnar chefredaktören Peter Hjörne i sin söndagskrönika (21/10) "Tar de inte chansen att driva liberal politik är det är nog en och annan, som liksom jag, i nästa val för första gången överger Liberalerna och röstar på ett alliansparti som verkligen vill regera."

Ovanligt hårda inomborgerliga ord. Så är det. Kanske är det befogat? Möjligen är det så att den politiska/parlamentariska historien är på väg att vända blad i Sverige? Att det i sådana lägen bubblar såväl av känslor som av historisk återblickslusta är inte så konstigt.

Liknelser med tyskt tidigt 1930-tal är ungefär lika vanliga som jämförelser med svenskt sent 10-tal/tidigt 20-tal. Historien är självklart viktig att ha med sig. Varifrån vi kommer har betydelse. Men nykterhet och distans är som alltid bra kamrater när konflikter river upp extra mycket historiskt damm.

Vi är inte bara vår historia. Vi är också något här och nu; ett här och nu som mycket sällan – om ens någonsin – är en historiebunden upprepning. Pendeln slår inte främst fram och tillbaka mellan historiskt fastlåsta lägen. Nya synteser skapas ständigt av gamla teser och antiteser. Vi får se hur det blir och vad som kommer. Bara en sak är säker. Aldrigretorikens härförare – i och utanför den S-märkta sfären – kommer att förlora.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se