Regeringens statsråd – men även mer förvånande nog många riksdagsledamöter – fastnar väldigt lätt i ”sin” sakfråga. De upphör liksom att vara allmänpolitiker utan framträder nästan enbart som bostadspolitiker, skolpolitiker, försvarspolitiker eller vad det nu kan vara. Det där tycker jag är trist och utarmande för politiken. Det finns så många intressanta och viktiga frågor om värderingar, samhällsutvecklingen i stort och om idépolitik där ett flertal av riksdagens alla 349 ledamöter borde ha något att tillföra. De är trots allt lagstiftare och beslutsfattare över en av världens – relativt befolkningen – största offentliga sektorer. Det är därför rentav en högst demokratiskt legitim önskan att få veta lite mer om hur de tänker och funderar om heta och grundläggande frågor.
Att det är lite knepigare för statsråden är självklart. Konstitutionellt talar regeringen med ”en röst”. En minister aktar sig också noga för att halka in på en ministerkollegas område med några bestämda åsikter. Att det trots allt finns ett utrymme att kliva fram som en ”riktig” samhällspolitiker utan att trampa snett visavi lagar eller kollegor är Aida Hadzialic (S) ett nutida och glädjande exempel på.
I en intervju i Aftonbladet tidigare i vår klev hon fram med besked som en självtänkande och självständig socialdemokratisk person och visade varför hon vid knappt fyllda trettio års ålder har ett tungt politiskt uppdrag på Utbildningsdepartementet.
Hennes frontalangrepp på vänsterns "kultur- och identitetspolitik" är befriande. Hon vet mer än de flesta andra vad det handlar om. Aida Hadzialic kom till Sverige som flykting från Bosnien när hon var fem år.
När det gäller flyktingdebatten har hon upplevt att hon förväntas "stå för vissa saker för att jag själv har varit flykting. (--) Man glömmer bort aspekten att jag är ett statsråd i den svenska regeringen. Min uppgift är att se till Sveriges bästa".
Identitets- och kulturpolitiken är ett förfärligt spår som dessvärre dominerar verklighetsbilderna hos vänstern. Det är centralt för socialdemokratin att dra en skarp skiljelinje mot vänsterns världsbild. Aida Hadzialic visar vägen på ett berömvärt sätt.
Tänk vad kul det vore om fler än Staffan Danielsson på riksdagens östgötabänk tog tydlig plats på den samhällspolitiska scenen!
Widar Andersson