Häromkvällen möttes finansminister Magdalena Andersson och hennes moderata skugga Ulf Kristersson i Aktuellt i SVT. Det var en fröjd att se och höra dem diskutera om Sverige utifrån det budgetförslag som regeringen lämnade tidigare i veckan.
Socialdemokraterna och Moderaterna har återigen lyckats rekrytera och skola in två mycket kvalificerade toppolitiker.
I svensk politik är finansministerposten i praktiken ungefär vad vicepresidenten är i USA. Finansministern/skuggfinansministern är den som står närmast partiledaren/statsministern. Utan att missförstås och/eller övertolkas skulle jag personligen också mycket väl kunna leva med Magdalena Andersson och Ulf Kristersson som ledare för sina respektive partier.
Socialdemokraterna och Moderaterna utgör kraftcentrum i de båda regeringsalternativ som vi har vant oss vid. För S är rollen som regeringsbildare och universums centrum gammal som gatan. För Moderaterna är läget annorlunda. Från tid till annan har såväl Folkpartiet (Liberalerna) som Centerpartiet dominerat inom den splittrade politiska borgerligheten. Det är väl på allvar först i och med Alliansens bildande runt 2004 som Moderaterna träder fram som den solklara ettan.
Det röriga parlamentariska läget innebär dock att varken Andersson eller Kristersson står för något särskilt ens habilt – än mindre stabilt – regeringsalternativ. Lex Åkesson gäller: De som vill regera med majoritet i riksdagen behöver ha någon form av samarbete med Sverigedemokraterna. Vilket ingen av dem vill. Och i detta "ingen" räknar jag även in Jimmie Åkesson. Var säker på att det vill oerhört mycket till innan SD och Åkesson är beredda att göra ens så pass mycket som vad Vänsterpartiet gör för sossarna idag.
Det finns ju givetvis även andra alternativ än lex Åkesson. De två partier som är mest lika varandra är S och M. Jag kan inte se några oöverstigliga sakpolitiska hinder för en regering där till exempel Magdalena Andersson är statsminister och Ulf Kristersson är finansminister.
Men till något sådant är det förstås mycket långt. Både S och M hoppas ännu på att deras gamla formler för makt och konflikt ska återuppstå från det döda.