Sverigedemokraterna har oåterkalleligen förändrat förutsättningarna för regeringsbildandet. Valrörelser, val, valresultat och talmansreaktioner på valresultatet är därför mer spännande än på snart hundra år.
Riksdagens talman Urban Ahlin (S) kanske blev besviken när han inte blev utsedd till statsråd av Stefan Löfven hösten 2014. Den eventuella besvikelsen kan Ahlin dock släppa bakom sig med besked. Det finns (väldigt) många statsråd. Men bara en talman.
Valresultatet kommer säkerligen att vara av det slaget att det inte är glasklart vilken regeringsbildare som har bäst chanser att lyckas. Urban Ahlin – som är en ärrad och i ordets allra bästa politiska mening slug politiker – kan komma att bestämma en hel del.
Frågan är vad för slags regering som vi ska vänta oss?
Statsvetarforskaren Katarina Barrling resonerar klokt och skarpt om saken i en krönika i Svenska Dagbladet (23/7) Hon granskar kritiskt förslag som framförts om att S och de fyra borgerliga partierna skulle bilda en stor majoritet efter valet: ”Den politiska situationen är i dag synnerligen komplicerad – varför skulle då regeringsmakten framleva sina dagar i godan majoritetsro?”
En av Barrlings tyngre invändningspoänger är att de partier som föreslås ingå i majoriteten är just de partier som bär politiskt ansvar för den rådande situationen.
En sådan majoritetsregering, som bland andra förordats av professor emeritus Leif Lewin (DN Debatt 13 juli), skulle kunna fungera hyfsat väl. Av större betydelse är dock att de som till slut verkligen bildar regering har förmåga att skapa riksdagsmajoriteter för vettig politik. Konstiga partier med udda krav bör därför hållas på armlängds avstånd.
Med tanke på politikens faktiska förhållanden för närvarande tror jag att det kommer att bli en rätt så knackig regering även efter september 2018. Vägen mot Katarina Barrlings ”godan majoritetsro” är stenbelagd. Innan någon ny ordning har satt sig krävs kanske fler sammanbrottsungar av typen fallna budgetar och Decemberöverenskommelser?
Hur som helst. Som väljare är det bara att rösta på det parti man tycker är bäst/minst dåligt och sedan be en bön för att Urban Ahlin fixar resten.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se