Värnskatten är politik rakt igenom. Det var politik och inte pengar som fick S-regeringen att införa värnskatten 1995. Saneringen av den inflations- och devalveringskraschade statliga ekonomin slog – naturligtvis – hårdast mot alla som var beroende av statliga bidrag och ersättningar som a-kassa och sjukpengar för att få ihop sin försörjning. Värnskatten sågs som ett sätt att politiskt balansera kritiken mot brister i fördelningspolitiken. Människor med inkomster över 61 000 kronor i månaden (i dagens läge) betalar 5 procent extra i statlig skatt.
Det var politik och inte pengar som fick S-regeringen att avskaffa värnskatten i och med inkomståret 1999. När värnskatten infördes sades nämligen att den var tillfällig. Socialdemokraterna ville leva upp till det löftet. Det var också politik och inte pengar som fick S-regeringen att samtidigt införa en ny extra statlig inkomstskatt på fem procent för samma målgrupp som just befriats från värnskatten. Socialdemokraterna ville inte gå miste om den fördelningspolitiska knorr som de där procenten skapar.
Det var definitivt politik och inte pengar bakom Centerpartiets och Liberalernas krav på Socialdemokraterna om att de där extra fem procenten – som fortfarande lite slappt kallas för värnskatt – skulle avskaffas 2020. C och L ville verkligen pina och förnedra S i denna fråga. Kritiken från vänster om att "S gynnar de rikaste och straffar LO:s folk med hyreshöjningar" har också varit frekvent.
Denna arma skatt är efter snart ett kvarts sekel armerad med tonvis av politisk symbolik. När skatten nu avskaffas betyder det i verkligheterna att de ganska få löntagare – kanske en halv miljon människor – som har löneinkomster på 703 000 kronor om året och uppåt får sin skatt sänkt med ett par-tre tusenlappar om året; så lite pengar handlar det om. Få kommer ens att märka när skatten sänks. Staten lär också överleva tappet på 0,3 procent av skatteintäkterna.
Värnskattens kvartsekel har dessvärre värnat oss väl mot stora och breda uppgörelser om nya skattemodeller för arbete, företagande och klimat. Symbolpolitiken har tagit över. Men kanske är nu tiden för politiken att komma ner mer på jorden och ta itu med verkligheterna. Det skulle i så fall ge oss någon mening med värnskattens svanesång.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se