Albert Bonniers förlag

Jag vaknade av radions nyhetssändningar där jag låg i min säng i pojkrummet. Förstod nog först inte riktigt, men uppfattade allvarsrösterna. Sedan kom pappa in med morgontidningen. På förmiddagen skulle pappa, bror och jag iväg på en pimpeltävling och stämningen där, bland vanligt folk, glömmer jag inte.

Palmemordet alltså. Jag skulle fylla fjorton år och kan instämma i det Stefan Lindberg, ett år äldre, skriver i sin roman: barndomen tog slut och ungdomen tog vid. För kanske första gången bröt sig yttervärlden in med all sin kraft.

Artikelbild

Känslan vid mordet och tiden därefter – det maniska läsandet i tidningarna, försöken att förstå – skildrar Lindberg med inlevelse. Särskilt originellt är det inte, men många kommer att minnas och känna igen sig.

De personliga upplevelserna är ett av många spår i boken.

Den handlar också storpolitik, om hur den östtyska säkerhetstjänsten var engagerad i vad som hände i utredningen och oavsett sakförhållanden gärna ville dra blickarna bort från DDR.

Det mer eller mindre organiserade Palmehatet i Sverige vid den här tiden är ett annat inslag.

Palmemordet är ett svart hål där snart sagt vad som helst kan rymmas, och ju längre tiden går, desto mer. I synnerhet som internet ger oändligt med plats till teorier.

Stefan Lindberg försöker inte ge ett svar, utan i litterär form gestalta och bejaka själva gåtan, även om han också i någon mån kommenterar olika teorier och det polisiära arbetet under åren.

Han betonar att boken är en roman, och ska läsas som en sådan. Samtidigt baseras den till stora delar på fakta om den så kallade 33-åringen, i boken kallad Kenneth Swärd. Han greps tidigt misstänkt för mordet, men avfördes så småningom från utredningen. Det faktumet har inte hindrat att en och annan har hållit fast vid tanken på honom som mördaren. För de konspiratoriskt lagda var det förstås bara en alltför märklig slump att han 1994 mördades i USA, dit han hade flyttat.

Om 33-åringen kan man i alla fall lugnt konstatera att han befann sig på fel plats vid fel tid. Natten den 28 februari 1986 var han i området kring mordplatsen, bland annat ganska länge på det nattöppna caféet Mon Chéri, där han sa en del saker som med nästa dags facit i hand tedde sig märkliga för dem som lyssnat. Några andra vittnesmål pekade också i riktning mot honom.

Det finns något svindlande och existentiellt skrämmande i detta omständigheternas och slumpens märkliga spel i ett liv – det plötsliga steget från stor anonymitet till det livsdefinierande ”misstänkt statsministermördare”. Här finns sannerligen romanstoff och Lindberg använder februarinattens alla möjligheter till en perfekt fond för dramat.

Friheten i skildringen är stor. Vid sidan av de faktabaserade avsnitten finns rena fantasier där Lindberg skriver en historia utifrån tanken att 33-åringen i själva verket faktiskt inte blev mördad utan levde vidare och att det fanns en konspiration med syfte att mörda Palme där han ingick.

Genreöverskridandet fungerar utmärkt. Men denna högst läsvärda bok har Stefan Lindberg lagt några pusselbitar till bilden som aldrig kommer att bli hel.