Den ”muskel” han själv betecknar som den viktigaste – fantasin – är ovanligt välutvecklad hos den norske författaren Jan Kjærstad. Dessutom är han en suveränt skicklig romankonstruktör av den postmoderna skolan.

Hans nya roman ”Normans område” seglar, för att anknyta till de litterära kriterier han där lanserar, som en fullriggare in på en marknad dominerad av incestromaner, deckare och andra kassakor samt – i Norges fall – Rakel Strandmo (läs: Margit ”Isfolket” Sandemo).

Kjærstads huvudperson, bokförläggaren John Richard Norman har en märkvärdig förmåga: att skilja ”segel” från ”choklad” när han läser manus. Liknelser som kan falla sig naturliga för den som vuxit upp på en gata mellan en chokladfabrik och en segelduksfabrik. Och med en tröstsökande mor och en äventyrs- och upptäcktslysten far.

”Gullivers resor” och ”Moby Dick” gjorde Norman till boknörd i tidiga år. Han kom dock först att ägna sig åt något annat fiktionsgrundat, nämligen aktiehandel, och gjorde sig en nätt förmögenhet.

Hans unika talang uppenbaras när han blir skadad i en trafikolycka: förflyttad till Janet Frames romanuniversum ”The Carpathians” hade han blivit stående med sin bil på en spårvagnsräls.

Normans genomgående litterära associationer formar sig till rena katalogarian över läsupplevelser som sätter segel i själen. Samtidigt ger Kjærstad en emellanåt lika bitsk skildring av bokbranschen som Kerstin Ekman i ”Grand final i skojarbranschen”.

Undra på att Norman rent bokstavligt blir illamående av sitt värv och tar timeout-tillflykt till ett lånat hus. Hav, himmel, klippor, tystnad … Och inte en bok! Året på ön förgylls därtill av en stor kärlek: svenskan Ingrid Kyrklund.

Här infinner sig mina invändningar mot Kjærstads kvinnosyn, precis som i den hyllade 90-talstrilogin ”Förföraren”, ”Erövraren”, ”Upptäckaren”. Ingrid Kyrklund är formad av våta mansdrömmar, vacker, sensuell, begåvad, berest, beläst, utsökt såväl smak som självförtroende. Samt otroligt förmögen. En fläkt av förkättrade genren FLN (flärd, lyx, njutning) som dessvärre inte verkar ironisk.

Mystifierande och alltför outfört till syftet är bokens science fiction-artade inslag. Något hände med Normans nervbanor vid spårvagnsolyckan. I pannloberna upptäcktes en dittills okänd del, Normans område, centralt för föreställningsförmågan och kanske rentav förebud om ett nytt steg i evolutionen. Ett framtidshopp trots allt?

Framför allt är ”Normans område” en lovsång till litteraturen, fiktionen som ”en vandring in i något som inte finns men som sedan finns”. Och visst är följande ett gott argument för så kallad smal litteratur: den skapar goda läsare, sådana ”som en kulturnation är beroende av”.