Övers: John Swedenmark

Weyler förlag

Den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris flera gånger och i år borde han verkligen få det för sin nya bok "Fiskarna har inga fötter". I den sammanvävs människans hårda livsvillkor med naturens starka krafter och fram växer en strålande poetisk berättelse.

Artikelbild

Författaren tar med mig till den dramatiska staden Keflavik, ”landets mörkaste stad” på sydvästra Island, ”världens baksida”. Det svarta lavalandskapet tornar upp sig vid havet som är fullt av fisk men som inte längre får tas upp på grund av minskade fiskekvoter.

Ett magiskt hårt landskap där ”vädret har format Island i tusen år” beskrivs med ett språk som vibrerar av skönhet och liv. Snön, havet och fiskrenslukt formar personernas liv i en hel släkt under ett sekel då allt förändras.

Berättaren i romanen är en nära vän till Ari som är journalist och bokens nav. I tre tidsepoker, ”förr, åren 1976–1980 och nu” växer en bildrik historia fram genom fyra generationer. Här finns ett stort och intressant persongalleri där några karaktärer lyser extra starkt: Aris farfar fiskaren Oddur och hans arbetskamrat Tryggvi, vars syster Margrét Oddur gifter sig med.

Den amerikanska militärbasen som fanns i Keflavik 1951–2006 präglade den unga islänningen Ari. Amerikanskt godis, Beatles och Pink Floyd var spännande nyheter och hamnen blev full av liv. När alla tusen amerikaner lämnade ön försvann även fiskebåtarna och hamnen blev en ”parentes”.

Stefánsson är en språkets mästare som skriver om sorg, längtan och kärlek på ett oefterhärmligt sätt. Jag avslutar med orden då huvudpersonen Ari återvänder till Keflavik och Island efter att ha varit borta i två år: ”Han sätter sig i bilen igen, och där väntar minnena på honom, de fyller upp baksätet, det är knappt han själv får plats”.