– När det är kallt ute stelnar mina käkar och jag kan jag bli ganska oartikulerad, så vi får se hur det här går.

Fredrik Wikingsson är ute och går i ett svinkallt Stockholm. Om några veckor har han och Filip Hammars film "Tårtgeneralen" premiär på bio. Innan dess kommer det dock att pillas på det som pillas kan, in i det sista.

– Jag ska jobba i några minuter med filmen i dag, jag ska kolla så att textningen ligger rätt. Det tar aldrig slut, det är smågrejer hela tiden, säger Fredrik Wikingsson.

Artikelbild

| Nybörjare. Fredrik Wikingsson och Filip Hammar.

"Tårtgeneralen" är baserad på boken med samma namn som kom ut 2009 där Filip och Fredrik berättar historien om Hasse P och hans rekordtårta. Filips hemstad Köping har precis blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i TV-programmet "Rekordmagazinet" och stämningen i staden är på botten. Då kliver mångsysslaren och visionären Hasse P in för att visa "Stockholmsjävlarna" – genom att bygga världens största smörgåstårta.

Wikingsson och Hammar har otaliga TV-produktioner bakom sig och 2015 släppte de dokumentären "Trevligt folk" om Somalias bandylandslag. Men att regissera skådespelare har varit något annat och duon har flera gånger vittnat om vilken pina det ibland har varit att arbeta med filmen.

– Vi har alltid ångest när vi gör grejer. Men det går att ha 100 procent ångest och 100 procent kul samtidigt. Man kan må jättedåligt och vara orolig när man är omgiven av superproffs som Persbrandt, Bergström, von Brömssen och folk som jobbat med "The Square" och så känner man sig som en bluff själv. Samtidigt kan man garva åt när Persbrandt sätter sig på Filip med någon rolig kommentar.

Vid vilket scenario skulle ni känna att all vånda var värd det?
Artikelbild

| Tårtmakare. Mikael Persbrandt i rollen som Hasse P.

– Det är så jävla svårt, det kan ju vara så att alla ogillar filmen och då kommer det ju att kännas hemskt. Sen räcker det liksom inte att en person gillar filmen, det blir för lite. Den personen kanske är min morsa. Om 6000 människor gillar den så har man ju åtminstone gjort dem lite gladare.

Han säger att han är glad över att de gjorde just den här filmen och inte "någon deckare eller något övernaturligt som går på Netflix". Istället har de varit sanna mot sig själva och gjort något de bottnar i – en berättelse från verkligheten om personer som sällan når strålkastarljuset.

– Det görs så många filmer om andra världskriget, Palme och andra stora händelser. Det här är någonting litet som hände i en liten svensk stad för 30 år sedan och som inte krusade ytan för resten av världen men som var viktigt för några.

Ni gör mycket grejer, har ni någon tanke på ett Magnum opus?

– Jag vet inte riktigt vad ett Magnum opus skulle vara i dag. Förr var det ju en roman på 600 sidor som sammanfattade tiden. Vi gör så många grejer samtidigt. Vissa ägnar fem år till att göra en film, sen kommer den ut och så är det ingen som bryr sig och så får de börja med nästa film. Vi springer rakt in i "Breaking News"-studion efter det här, och podcasten. Vi älskar alla delar av det vi gör och skulle nog bli galna om vi bara gjorde en grej.

När filmen går upp på biograferna 7 mars gör den det två månader senare än vad som var tänkt från början, två månader efter att de två giganterna "Solsidan" och "Ted" härjade som värst.

– Så kunde vi inte ha det. Vi frågade om vi inte kunde vänta lite tills Ted-filmen hade lagt sig litegrann. Det räddar inte en skitfilm men det är klart att det är skönt att inte gå upp tillsammans med "Solsidan" och "The last jedi".

Ni har många gånger pratat om hur ni inte känner er "inne i värmen" i vissa delar av kultur-Sverige.

– Låt mig säga en gång för alla att vi är så jävla löjliga. Men det där är en sann känsla, annars hade vi inte återkommit till den så ofta, men den är väldigt löjlig. Det finns inget egenvärde i att bli omfamnad av Svenska dagbladets kultursidor, det är ju fullständig galenskap. Samtidigt kan man inte knarka i TV och bli det, den typen av krockar är svåra. Både jag och Filip är väl oklädsamma narcissister i viss mån och tänker att alla ska se att det finns ett värde i det vi gör, men för 99 procent av människor är vi bara några som flimrar förbi på TV. Det är en del av våra personligheter som jag skäms över men som jag absolut inte förnekar.

Filip är förtjust i att involvera Köping i olika projekt. Är du sugen på att berätta om dina uppväxtorter?

– Jag är mindre av en estradör och skröneberättare än vad Filip är. Sen flyttade jag runt mycket mer som barn och har inte rötterna tydligt på en plats. Alla farsans fabriker lade ner dit han kom, som en omvänd Kung Midas-grej. Jag tycker alltid att det är kul när Filip berättar om sin hemstad och människorna som bodde där. Han är en väldigt yvig historieberättare, och mytoman, så jag tycker att det är kul att låta honom blåsa på. Det är som att han är curlaren som skickar iväg stenen och jag går framför och sopar. Det där var en usel liknelse, men du fattar.