När kriget bröt ut 1914 fanns en svensk på första parkett i den Europeiska hetluften. Sven Blom, bördig från Norrköping och långliggare vid Uppsala universitet, bodde sedan början av 1910-talet i Paris. Han ingick i den svenska kolonin där teatermannen Rolf de Maré och konstnären Nils von Dardel var några av de mer bemärkta profilerna.

Hit hade han lockats av sitt intresse för såväl det franska språket som köket. Ambitionen var att försörja sig som författare men det gick trögt med skrivandet. Nu hade han å andra sidan inget behov av egen försörjning då pengarna från fadern Frans Blom, grosshandlare och en av Norrköpings rikaste män, räckte och blev över.

Men den annalkande katastrofen på kontinenten fick den tidigare politiskt ointresserade östgöten att ta ställning för Frankrikes sak och en vilja att själv göra skillnad växte sig stark. I ett brev till sin far skrev han i augusti 1914 att "när man ser hur krigsbudet mottagits här – denna enade glödande patriotism – så grips man med. Och jag vill säga er hemma att jag på det allvarligaste funderar på att gå ut som frivillig. Det vore en skam att sitta här med armarna i kors och bara se på".

Artikelbild

| Sven Blom (i mitten) tillsammans med svenska legionärer 1914.

Han gjorde också slag i saken och dagen efter skrev han in sig i en frikår knuten till Främlingslegionen i förhoppning om att omgående få komma till fronten. Men verkligheten visade sig bli en annan. Rekryterna fick genomgå en omfattande övningsperiod, något som förvandlade den tämligen korpulente Blom till en betydligt smärtare upplaga.

Vid fronten blev nu Sven Bloms tid inte särskilt lång, en förfrysningsskada i skyttegravarna utanför Craonne ledde till en längre konvalescens i Orelans. I sjuksängen påbörjade han dock en insats som kom att bli nog så viktig för andra svenskar på fransk sida kriget ut.

Med hjälp av ett ivrigt brevskrivande skapade han ett stort kontaktnät och förmedlade nyheter från hemlandet och ibland också pengar eller andra gåvor.

Efter Sven Blom (som avled i Paris 1931) finns ett stort antal brev som omväxlande berättar om umbäranden vid fronten, tacksamhet över hälsningar och önskemål om hjälp.

Artikelbild

| Nils de Maré i persisk uniform i Teheran 1911.

Exempelvis skriver Helmer Järnström om slitet med att gräva nya ställningar under tyskt bombardemang och frågar: "Kan herr Blom sända oss en kortlek. Icke en fransk utan en med 52 kort. Vi ville så gärna få oss ett parti priffe eller något annat".

I breven från främlingslegionären Olof Edman berättas om stridsgasens ohyggliga konsekvenser, nattliga expeditioner mot de tyska linjerna och hur nära det var att han kunde blivit kvar där, intrasslad i tysk taggtråd. Brevet från mars 1918, skrivet i glad ton efter en permission i Paris läser man med särskilt vemod i vetskapen om att det blev Edmans sista. "Stupad den 30 maj vid Soissons" noterar Sven Blom i sina anteckningar.

Artikelbild

| Första världskriget var ett fyra år långt, blodigt, inferno.

***

I Sverige dominerade sympatierna för Tyskland i den växande konflikten på kontinenten. Inte minst fanns det många tongivande röster i debatten som propagerade för att Sverige skulle ge öppet stöd till sitt broderfolk. Ett 70-tal svenskar, till övervägande del officerare, valde att sluta upp som frivilliga i den tyska armen.

En av dem var Nils de Maré (kusin med teatermannen Rolf här ovan) bördig från Västra Ed i Kalmar län och uppvuxen i Eksjö där hans far var chef för regementet. Nils valde att gå i sin pappas fotspår och nådde löjtnants grad 1911.

Den unge Smålandshusaren beslutade dock omgående att han ville pröva lyckan i Persien där Sverige som neutralt land just fått i uppdrag att bygga upp landets säkerhetsstyrkor (gendarmeriet). Kanske upplevde han möjligheterna att få pröva sina militära färdigheter i praktiken som små på hemmaplan?

Med hjälp av persiska soldater skulle de svenska officerarna se till att karavanerna på de persiska handelsvägarna kunde röra sig ostörda av rövare. "Han berättade gärna om sina äventyr i öknen" minns hans dotter Ingrid.

I Persien träffade han officerskollegor från andra Europeiska länder och när uppdraget gick mot sitt slut valde han att tillsammans med tyska kollegor att ta tjänst i den preussiska armén 1915 och blev sedan kvar där fram till krigsslutet. Mycket om hans tid i kriget är okänt för eftervärlden, det talades inte mycket om det i familjen och i de tyska arkiven från tiden finns stora luckor efter bombningarna av Tyskland i slutet av nästkommande krig.

Första världskriget betydde det stora genombrottet för nya och industriellt tillverkade krigsinnovationer som ubåtar, stridsvagnar och flyg. Det vi vet är att de Maré utmärkte sig inom den sista av dessa nymodigheter. Som flygspanare kartlade han bland annat fiendens ställningar i Flandern mot slutet av kriget och fick det preussiska järnkorset för sina insatser. Kanske fanns de Maré med i någon av de luftstrider som en annan svensk, Einar Eklöf, beskriver som ett spännande skådespel, väsensskilt från den verkighet som mötte honom och de andra som upplevde kriget från skyttegraven.

***

Vägen till kriget för den unge ölandsdrängen Einar Eklöf såg annorlunda ut. Som 19-åring följde han sin far och bror i spåren och lämnade Sverige för ett bättre liv i USA. Men tiderna i Nordamerika visade sig efter några år inte vara så goda som han hade hoppats. Arbetstillfällena i skogsindustrin började sina och utan försörjning gick han in på ett värvningskontor i Seattle 1916.

Som inskriven i armén var man i alla fall garanterad mat, kläder och en dollar om dagen. Han kom att bli en av flera tusen svenskättade som stred på amerikansk sida i kriget. USA gick in i kriget 1917 och i december detta år skeppades infanteristen Einar över till Frankrike som en del av expeditionsstyrkornas 2:a division.

"Vi var unga och optimistiska och helt övertygade om att vi skulle vinna kriget" berättar Einar när han intervjuas av journalisten Anders Johansson i slutet av 1970-talet. Till en början bestod uppgifterna mest i exercis och barackbygge men ganska snart fick han och regementskamraterna fylla luckorna vid fronten.

Från de franska veteranerna fick man lära sig att lät man tysken vara ifred så fick man själv vara i fred. Men att se fienden i godan ro hänga tvätt på taggtråden blev för mycket för de unga amerikanerna som började skjuta med påföljd att man ständigt fick huka sig i löpgraven för att undvika skott från den tyska sidan.

När Tyskland gjorde sin sista offensiv mot Paris ingick Einar i de försvarande trupperna vid Chateau Thierry. Halva hans division utplånades på tre veckor. Kriget blev snabbt vardag men rädslan fanns där självklart hela tiden. "Räddast var jag när vi låg och väntade på nolltiden för att gå over the top, upp över bröstvärnet. Man visste när det skulle ske för då började vårt artilleri brassa på vid midnatt".

I juni fick han personligen erfara en av krigets många nya fasor: senapsgasen. Blind och med stora frätskador hamnade han på ett fältsjukhus i Bordeaux där man lyckades rädda hans ögon. Men kriget var inte slut för Einars del. Snart var han tillbaka i skyttegraven och del i en allt mer intensiv offensiv österut hösten 1918 ända tills ordern om eld upphör verkställdes den 11/11 kl 11.

Efter att ha ingått i ockupationstrupperna i Tyskland i väntan på fredsavtalet återvände Einar några år senare från USA till Öland där han blev kvar till sin död 1982.