Mamma ser till att sönerna går upp i tid på morgonen och borstar tänderna på kvällen. Pappa köper läsk och lär dem spela biljard.

"Mamma tröstar mig när jag är ledsen. Det skulle pappa också göra om han kunde, men han är aldrig där när det händer", skriver Eric Rosén i "Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort".

Redan när Eric Rosén är liten är det tydligt att de frånskilda föräldrarna lever i olika världar. Mamma står för trygghet och säkerhet. Pappa är intelligent, rolig, slagfärdig, mån om sina söner – men lever mer för sitt missbruk än för någonting annat. Pappas spiralblock är fulla med tidsangivelser för när han ska ta sina "mediciner" och när Eric är tio år börjar han se det som sin uppgift att hjälpa fadern så att denne inte ska glömma att ta sina tabletter.

Artikelbild

| Eric Rosén har länge velat skriva en bok om sin pappa. Under en period upplevde han att alla som deltog i den politiska debatten och skrev från vänster avfärdades som "Södermalms-medelklass utan livserfarenhet". "Men den uppfattningen är falsk, både vad gäller mig och många andra", konstaterar han.

Tio år efter pappans död

Debutboken kommer tio år efter pappans död och mer än tjugo år efter den fällande fängelsedomen för mord. Eric Rosén har grubblat mycket över sin och pappans relation och någonstans hela tiden känt sig tvungen att försvara den.

Om man tittar på de yttre förutsättningarna skulle många säga att det här är en relation som inte är värd någonting. Men mitt i allt som har hänt honom har jag alltid känt mig älskad och känt att jag har en pappa, säger han.

Med sin bok vill han nyansera bilden av de människor som förekommer i nyhetsrapporteringen, ofta i anonymiserad form som till exempel "43-åringen", "småbarnsmamman" eller "Arvikamördaren". När pappan 1997 dömdes för ett brutalt mord på en bekant var det som "62-åringen" han blev känd i medierna.

Artikelbild

| "Jag tycker att det är viktigt att få med betydligt fler nyanser av de människor som vi hör talas om i nyhetsrapporteringen om brott. De swischar oftast förbi som en 63-åring eller en 55-åring, och blir ganska identitetslösa" säger Eric Rosén.

Bakom varje sådan här anonym gärningsman finns det också en person. Det finns relationer, det finns en familj, det finns konsekvenser över decennier. Det är någonting som jag vill lyfta.

Bokens titel är hämtad från ett av pappans brev från fängelset. Han minns inte mordet och kan – liksom familj och bekanta – inte för sitt liv förknippa det med sig själv. Han har ju trots ett långvarigt missbruk aldrig tidigare visat några våldsamma tendenser.

Artikelbild

| "Jag har vuxit upp med så många som har frånvarande fäder, som inte har träffat sina föräldrar över huvud taget, eller haft en dålig relation till dem. Därför har det blivit uppenbart för mig att det finns någonting fantastiskt, som jag inte skulle vilja vara utan, i att jag trots allt aldrig har känt mig oälskad", säger Eric Rosén.

Länge var det väldigt viktigt för mig att veta ifall han hade gjort det eller inte. Jag ville hitta omständigheter eller argument för hans oskuld, eller tvivel kring domen och hans skuld. Men ju mer jag förlikade mig med att det här nog var en korrekt dom så insåg jag att det tydligen inte ändrade mina känslor för honom.

"Ville imponera på honom"

Under fängelsetiden skriver Eric och hans pappa regelbundet brev till varandra. Det är en intensiv brevväxling där de utbyter tankar och känslor, där pappan argumenterar för sin livsfilosofi och förklarar sitt förhållningssätt till knarket. Under en period, när fadern är helt drogfri, känner sig Eric så nära honom som aldrig tidigare.

Jag ville imponera på honom i breven jag skrev, imponera också med mitt tänkande och visa att jag var intelligent. Det var under väldigt formativa år, gränsen mellan barn- och vuxenvärlden, det är klart att det betydde jättemycket för mitt skrivande och hur jag uttrycker mig fortfarande.

Sedan blir narkotikasuget för stort. Trots Erics vädjanden knarkar pappan i fängelset, får permissioner och andra förmåner indragna och relationen till sönerna luckras upp alltmer. När fängelsestraffet är avtjänat är det ingen som möter honom utanför murarna.

TT: Frågan om ånger är central i boken. Jag antar att du har funderat mycket över hans bristande förmåga att ångra?

Ja, det är jättecentralt. Han vill inte känna ånger och inte heller kännas vid ansvar. Nu när jag har distans till pappa tycker jag att det är hans stora genomgående problem och svek mot sig själv och mot andra. Han vill inte äga sina egna handlingar.

Eric Rosén har inga barn ännu. Men om han själv blir förälder ska han göra allt för att barnen inte ska behöva mötas av ett tomt kylskåp, vara rädda för att bli fattiga eller vräkta och ständigt oroa sig för att någonting ska hända honom, säger han.

Det är min lärdom av att ha växt upp på det här sättet. Samtidigt blir det tydligt hur långt man kommer på att känna sig älskad. Det tycker jag att det finns en trygghet i. För det tror jag att man som förälder kan klara av.