Bara några dagar innan Otto Freudenthal avled i Wales 29 november fick klarinettisten Staffan Mårtensson ett brev från honom.

– Han hade skickat noter. Två nya sånger som han skrivit. De står hemma på flygeln, säger Staffan Mårtensson på telefon från Stockholm.

1994 grundade Freudenthal Östergötlands musikdagar, och 2001 övertog Staffan Mårtensson rollen som konstnärlig ledare efter honom. Men de hade lärt känna varandra långt innan dess.

– Otto var en färgstark profil på musikskolan i Linköping när jag växte upp. Han var dirigent, lärare och inspiratör. Vi har spelat med varandra många gånger, och jag har flera gånger uruppfört musik som han skrivit till mig, säger Staffan Mårtensson.

Han framhåller Otto Freudenthals integritet och ser honom som en förebild på flera sätt.

– Han var en föråkare på många sätt. Han visade att det är möjligt att leva ett sant liv både som människa och som artist, även i den här hemska tiden när vi alla är fångna i varumärkeshets, kommers och ytligheter i musiklivet. Otto var ingen braskande personlighet, utan levde bara sitt liv som han tyckte att det skulle levas. På det sättet är han verkligen en förebild för alla som vill syssla med konst och musik. Eller egentligen för de flesta av oss, säger Staffan Mårtensson.

Hur skulle du beskriva honom som musiker?

– Väldigt bred, han var ju en väldigt skicklig pianist, men också tonsättare, lärare, ledare och igångsättare. Musiken han skrev var kärv men tillgänglig. När ett stycke var klart ville han inte säga så mycket om hur han tänkt eller resonerat. Tolkningen överlät han istället åt oss musiker. Det är en trevlig och kreativ attityd hos en tonsättare, säger han.

Sångerskan Helena Eriksson har samarbetat med Otto Freudenthal många gånger, inte minst under åren hennes man Björn var landshövding i Östergötland. Hon har även besökt Freudenthal i Wales och uppträtt med honom där. Hon beskriver honom som den mest musikaliska människa hon mött, men också mycket noggrann och principfast.

– Om man slarvade på någon åttondedel så var det ajabaja. Man fick skärpa till sig. Men han gav mig också en enorm trygghet. Jag kände mig aldrig så säker som när jag arbetade med Otto. Vi kom dessutom väldigt bra överens. Vi tyckte inte alltid lika, men trivdes ihop ändå, säger hon.

Vad är det viktigaste arvet efter Otto Freudenthal?

– Oj, det är så mycket, inte minst Östergötlands musikdagar. Några tycker kanske att en del av det han skrev var för radikalt och modernt, men han komponerade också väldigt många vackra sånger. Han lämnar ett enormt tomrum efter sig, säger Helena Eriksson.