Runt fikabordet:

Jonas Albrektsson – King of Asgard

Jimmy Johansson – Vanhelgd

Artikelbild

Vanhelgd.

Jocke Pettersson – Ocean Chief

Stefan Weinerhall – Falconer

rdrockarna om hemorten:

Jonas: Jag tror det finns fler band per invånare här än vad det gör i Motala och Linköping. Men det är väl för att allt annat är så jäkla tråkigt här.

Artikelbild

Ocean Chief.

Stefan: Vi har även haft stor hjälp av Medborgarskolan, med gratis replokaler och liknande. Plus att det alltid funnits många inspelningsstudios där små band kunde spela in sin musik.

Jocke: Utan ABF Östergötland och musikhuset Parkskolan skulle många av dagens band inte ha funnits. Det har inneburit stora möjligheter för oss och andra band.

Artikelbild

| King of Asgard.

Jimmy: Vi är ju ändå inte isolerade här, det tar ju bara 20 minuter med pendeln in till Linköping

Stefan: Men när vi var 20 åkte vi aldrig in till Linköping för att festa. Vi stannade kvar härute och bildade band. Och så bildade vi ännu fler band. Det fanns många men det var rätt mycket inavel. Det var samma 20 personer som spelade i allihop.

Artikelbild

Falconer.

Om hårdrock:

Stefan: Det är riktig musik det. Men jag är nog minst hårdrock av oss, jag har ju gubbkeps och Ecco-skor. Jag trodde nog inte att jag skulle lyssna på hårdrock vid fyrtioårsåldern, men nu är det ju för sjutton inte så långt kvar dit. Ska jag inte få lyssna på Iron Maiden då? Ska jag behöva börja lyssna på Bruce Springsteen? Aldrig i livet.

Jonas: Samtidigt är nog ditt band det som har mest heavy metal-riff.

Jocke: Mitt band är i alla fall slöast!

Jonas: Det var nog mest när vi började som vi alla spelade likadan musik. Nu när man blivit äldre spelar man det man själv vill, istället för att försöka härma det som replokalsgrannen spelar.

Jimmy: Redan från att jag var liten, när de stora tuffa grabbarna på min gata lyssnade på hårdrock var jag fast. Musiken blev hårdare och snabbare med tiden. ”Painkiller” med Judas Priest fick hakan att falla, som 12-åring hade jag aldrig hört något hårdare. Sen blev det band som Entombed, Sepultura och inte minst Edge Of Sanity från Finspång som dominerade.

Om skivbolag:

Jonas: Man vill ju att någon annan ska betala inspelningen. När man var yngre jobbade vi riktigt hårt för att hitta skivbolag, skickade ut demos över hela världen och så. Nu vill man mest att någon ska göra det tråkiga jobbet och betala en.

Stefan: De får gärna ta pengarna, bara de gör jobbet.

Jimmy: Min drivkraft har alltid varit att stå och harva i replokalen. Att man får släppa skiva på ett bolag är såklart bra mycket smidigare än att göra allt sånt själv. Om man inte nöjer sig med digitala filer, utan vill få ut en fysisk produkt, tror jag att skivbolagen är nödvändiga.

Om kreativitet:

Jocke: På jobbet vet de ju inte vem man egentligen är, så de kan bli förvånade när jag börjar prata om alla skivor jag varit med på och vilka länder jag varit och spelat i.

Jonas: Folk verkar ha standardbilden av hårdrockare som en lat person. De tror inte att man har något man brinner för så mycket. När jag inte spelade i band på ett och ett halvt år och saknade det kreativa utloppet, då började det krypa i kroppen på mig. Det var något som saknades.

Stefan: När jag var liten lekte jag mycket för mig själv, en stor del av leken tog plats inuti mitt huvud. Det tror jag att jag har nytta av nu när jag skapar musik, den inre processen.