Som barn till Jerzy Einhorn, professor och berömd överläkare på Radiumhemmet i Stockholm, kämpade Stefan Einhorn för att få sin fars uppmärksamhet. Han växte upp med känslan av att pappan valde jobbet istället för honom.

Skolan gick först inget vidare för Stefan, men under gymnasiet bestämde han sig plötsligt för att faktiskt plugga till ett prov. Han blev bäst i klassen, till lärarens förvåning, och därmed började bygget av en akademisk karriär som skulle ge honom både en professorstitel och en tjänst som överläkare vid Radiumhemmet. Precis som sin far. Arbetet och karriären blev ett sätt att komma närmare honom.

När Stefan Einhorn nu ger ut en bok med titeln ”Pappan” så finns det två skäl till att han ville skriva den.

– Dels ville jag diskutera föräldrarollen, det ansvar vi tar på oss när vi sätter barn till världen, och dels ville jag skriva boken eftersom jag saknar min pappa, säger han.

Vi sitter i de tomma bänkraderna i Wallenbergsalen i Östergötlands museum. Om en liten stund ska han kliva upp på scenen och hålla föredrag i över två timmar om ”Godhet och klokhet som en väg till framgång ­– i vården och utanför”. I dag upptar läkaryrket en mindre del av hans tid, istället är det rollen som författare och föreläsare som överväger. Boken som fick fart på det sistnämnda var ”Konsten att vara snäll” (2005), som sålts i över 300 000 exemplar och översatts till 18 språk. Numera blir det ungefär 100 föreläsningar per år.

Vad som är sant och vad som är dikt är inte så gott att veta i ”Pappan”, och det är precis så Stefan Einhorn vill ha det. Här vävs sagor och verkliga händelser samman medan författaren försöker närma sig den person som pappan var. Han får oväntad hjälp av Josef, en pensionerad psykolog som helt enkelt bestämmer att han och Stefan är vänner. Josef blir sedan en katalysator för det som händer.

– Det fanns inte på kartan att jag skulle skriva om min pappa rakt upp och ner. Det blir ju jättetråkigt. Jag var klar över vår relation redan innan och känner ingen bitterhet. Jag ser det som att boken innehåller mycket kärlek till honom, säger Stefan Einhorn.

I "Pappan" lägger han fram förslaget att det borde finnas ett ”körkort” för blivande föräldrar. Han gör det skämtsamt, men som läsare är det lätt att få känslan av att det någonstans ändå är allvarligt menat.

– Jag menar inte ett körkort i sig, men det är ju bisarrt att vi förväntas visa vår kunskap och vårt ansvarstagande inom många andra områden i samhället, men skaffa barn det kan vi göra bara för att vi helt enkelt kan. Jag önskar att fler skulle utnyttja de föräldrautbildningar som finns.

Stefan Einhorn är stolt över att boken slingrar sig fram genom olika berättargenrer, och inte så lätt kan kategoriseras. Ett återkommande grepp är att han låter personerna berätta historier för varandra.

– Jag är mer en berättande författare, än en språkekvilibrist. Att berätta muntligt är inte bara en judisk tradition, det är ju även människans ursprungliga sätt att föra en historia vidare. Ibland var det som berättades sant, ibland inte. Den traditionen vill jag knyta an till. Jag är en sagoberättare, och har inget emot det epitetet, säger han.

Berättelsen börjar med att du har skrivkramp, var det så i verkligheten också?

– Nej, det hade jag inte.

Sedan lägger Stefan Einhorn till:

– En sak kan jag avslöja, och det är att min pappa även hade ett judiskt namn – Josef.