Den gröna ön Mayotte i Indiska Oceanen stoltserar med en av världens största stängda laguner. Men kanske ännu mer påtaglig är närvaron av Kaweni, Frankrikes största kåkstad där flyktingar bor i en djungel av plåtruckel.

Under två år levde författaren Nathacha Appanah på ön. Hon föddes i närheten, på Mauritius, och trodde att hon förstod hur livet där skulle te sig.

Jag visste att det inte var en paradisö men jag väntade mig inte så många barn utomhus, och så mycket våld. Jag väntade mig inte att vardagen skulle vara så svår för många, säger hon på besök i ett grådisigt Sverige.
Artikelbild

| "Det finns en ständig kontrast mellan våldet och skönheten, det vardagliga, döden och livet på Mayotte", säger författaren Nathacha Appanah.

Ensamma unga

I "Våldets vändkrets" möter vi fjortonåriga Moïse, som föds med ett grönt och ett svart öga. Hans mamma flyr till Mayotte med båt, en så kallad kwassa kwassa. Hon ser det gröna ögat som ett tecken på att hennes son är besatt av djinner och ger bort honom till sjuksköterskan Marie.

Ön är ett franskt departement och flyktingar lämnar ofta kvar sina barn i hopp om att ge dem en bättre framtid på fransk mark. Nathacha Appanah såg själv hur ungdomarna levde helt utlämnade till sig själva – precis som ensamma flyktingbarn gör i europeiska länder numera.

Jag överraskades av hur aktuell boken blev. Jag skrev om Mayotte, om ungdomar på gatan och problemen kring identitet, men jag trodde inte att den skulle publiceras i så svåra tider, säger Nathacha Appanah.
Artikelbild

| "Ofta när man pratar om länder som ligger lite långt bort är berättelsen linjär, det verkar som att alla tänker på samma sätt och har samma liv. Men jag ville att det skulle vara råare", säger författaren Nathacha Appanah som skildrar flera olika röster i "Våldets vändkrets".

Brutal vardag

Även Moïse mister sin trygghet, när hans beskyddare Marie plötsligt dör. 14 år gammal stöter han på den lika gamla Bruce. Denne är boss i kåkstaden Kaweni som i folkmun kallas för Gaza och stinker av sur urin, inpyrd svett och mögliga träningskläder.

Artikelbild

| Författaren Nathacha Appanah har varit journalist och är alltid intresserad av hur folk lever, hur de älskar och vad de tänker.

De två tonåringarna liknar varandra men blir ändå dödsfiender.

Bruce ser på Moïse som en privilegierad, han har tak över huvudet, äter flingor och har gått i skolan. Han har alltid en bok med sig och det är nästan en förolämpning för Bruce. Han ser Moïse som en förrädare, som inget förstår, säger Nathacha Appanah.
Artikelbild

| Frågor kring identitet har alltid varit viktiga för författaren Nathacha Appanah.

Moïses identitet är mångbottnad: han är svart, privilegierad, kultiverad, han läser vit litteratur och lyssnar på Barbara – en av den franska kulturens sinnebilder.

Men det som kastar in Bruce i hatet är när han ser hur Moïse ger sin hund hälften av all sin mat, medan Bruce själv svälter. På samma sätt kan man se på oss: behandlar vi människorna som ber oss om en, två kronor likadant som vi behandlar våra husdjur?
Identitetsfrågor

Många av vår tids utmaningar, som migrationen, ställs på sin spets på Mayotte, tycker Nathacha Appanah. Ön är ett eldorado, en utopi. Därför föds också en retorik kring att den "översvämmas" av flyktingtrycket.

Samtidigt samexisterar folk från afrikanska länder och Madagaskar med öborna – som är både fransmän och muslimer. Och det fungerar, ser Nathacha Appanah, som har varit intresserad av frågor kring identitet ända sedan sin uppväxt i det kosmopolitiska Mauritius.

Hon visar också hur sammanflätade våra identiteter är med våra privilegier – eller bristen på dem. Moïse förlorar skoningslöst sina, och bit för bit rämnar marken under hans fötter.

Det var svårt att skriva om men jag lever i bekvämlighet, under ett tak. Det glömde jag aldrig. Verkligheten som jag har skrivit om är värre, säger hon ödmjukt.

Ger svaga röst

Egentligen kände hon sig inte kapabel att beskriva den komplexa situationen på Mayotte. Efter en första version av boken tyckte hon att något skorrade och återvände. Nathacha Appanah har en bakgrund som journalist och talade med ungdomar, brandmän och sjuksköterskor på ön.

Det var distansen till personerna som inte stämde. Jag var tvungen att få dem att prata sitt eget språk, med sin kropp och sin historia, säger hon.

Att ge röst åt de svaga, ohörda är något hon alltid återkommer till. Kanske beror det på hennes mormor, funderar hon. Hon var inte skrivkunnig men berättade historier på ett rättframt och avskalat sätt: ungefär som Nathacha Appanah själv.

Mormor berättade sådant man säger när arbetsdagen är slut och chefen inte är där, när man sitter tillsammans invid ett stearinljus. Hon gav röst åt dem som inte kan tala högt, och jag märker att jag alltid gör samma sak.