Pågår till 13 mars 2015

Med blyerts tecknar Sara Moum fram människor drivet och habilt. Det är inga illustrationer utan självständiga konstverk som uttrycker olika tillstånd och stämningar. Ofta är bilderna frigjorda från miljö och sammanhang, men ändå tillräckligt komplexa och sammansatta.

Mest känd i den här genren är Gunnel Wåhlstrand (f 1974), som gjort stora, minutiösa och detaljerade tuschteckningar med utgångspunkt av familjens fotoalbum. Hennes bilder som ofta är två meter höga ser närmast ut som exakta foton. Hon är så gott som årsbarn med Sara Moum.

Artikelbild

Angående er annons.

Likheter till trots, finns det också påtagliga skillnader. Wåhlstrand tecknar ut hela den omkringgivande miljön. Hennes nyrealism påminner om 60-talets fotorealism. Sara Moum bryter realismen genom att låta det vita papperet runt människan vara helt obearbetat. Vi kan själva som betraktare fylla i och interagera med vår föreställningsförmåga.

Se människan, ecce homo, människans vara – det känns som ett relevant tema. Sara Moum förhåller sig inte bara till en familjs historia utan också till vår egen samtid. Självupptagenhetens selfiefoton på sociala medier där unga tjejer speglar sig själva utåt är ett sådant tema. Stora lösögonfransar och plutande läppar. Med inkännande humor och värme, snarare än elak satir, tecknas dessa porträtt med veckodagarna som enda titlar. Ingenting särskilt har hänt.

Lite fräckare satir finns det i både titel och bilden av den depressiva kvinnan. Kontrasten mellan hurtig annonstext och arbetslösheten är både skriande och slagfärdig.

Titlarna är alltså viktiga i hennes teckningar. De anger distans och reflektion. Då och då påminns vi om ”elefanten i rummet”, pinsamheter, det som inte borde finnas där. Se till exempel på den skickligt genomarbetade bilden på den unga kvinnan i 60-tals-kort klänning och hennes uppsträckta armar. Vem visar håret i armhålorna i dag som kvinna? Snacka om Roland Barths punctum i bilden. Tiden har gått. Nya tider, nya sedvänjor – åtminstone på ytan.