Oftast är vi inte

”HUD”, objekt, installation

Motala konsthall

Artikelbild

Fem högresta golvskulpturer med uppspända lakan heter ”HUD 1-5” i stora träkonstruktion.

Utställningen pågår 7 mars – 4 april

Det vi ser är inte alltid detsamma som det som finns. I Motala konsthall ser man först fem enormt stora träkonstruktioner med uppspända dukar, två svarta högtalare, två vita ”tavlor” på väggarna samt långa textfragment. Vad betyder det här? Vad är detta? Minimalism? Nu kan resan och äventyret börja för alla med öppet och nyfiket sinnelag. Och man behöver tid på sig.

De vajerspända dukarna som hudar visar sig vara underlakan av olika färger. Fläckar från mänskliga kroppsvätskor finns kvar. Och hudrester antagligen, fast de inte syns. Avlagringar, tecken likt porträtt av människors kroppar och liv. Skulpturgruppen i fem element heter också ”HUD”.

I lokalen pulserar tunga bastoner som liknar hjärtljud. Ibland lugna, ibland lite mera tempo och stressiga. Människans fundamentala livspuls. Som kontrast de två vita ”tavlorna” med tusentals små nålstick. De heter ”Crowd” massa, mängd. Kanske varje nålstick och hål i papperet är uttryck för en människa bland en massa människor.

Artikelbild

Textfragment på väggarna heter ”Lämning”, ett slags osorterade tankeflöden och minnen.

På väggar längst in finns textfragment, bitar av tankar och känslor, ungefär som hjärnan ibland fungerar när vi låter den löpa okontrollerat. Minnen, både lustfyllda och obehagliga, osammanhängande tankeflöden, drömsekvenser och annat osorterat.

Utställningen skulle kunna beskrivas som konceptuell, idébaserad minimalism. Ändå stämmer det inte riktigt. Termen ”minimal konst” präglades av den engelske filosofen Richard Wollheim redan 1965. Han ville beskriva en viss typ av den då samtida konsten. Han menade att den för sin estetiska effekt tycktes lita till ”en paradoxal frånvaro av konst-innehåll”. Rent allmänt ville ju minimalismen göra sig ren och fri från all litterär och symbolisk barlast via ett asketiskt formspråk.

Mathias Kristerssons konstverk liknar bara till det yttre minimalismen. Vid en noggrann granskning framstår verken som sprängfyllda av mänskliga berättelser och händelser. För en puritan skulle de upplevas som befläckad estetik. Men det är ju alla dessa mänskliga avtryck, smuts, svett, ljud, minnesfragment som gör utställningen intressant och full av mera liv än vad man i förstone skulle kunna tro. Renlärighet är trist och nästan aldrig ett relevant utryck för det brokiga, myllrande och irrationella livet. Hellre besudlad estetik än puritanism.