Under det här året har jag sett 58 filmer på bio. Vilken var bäst? Det är svårt att säga. Men här är i alla fall några som på ett eller annat sätt var minnesvärda.

"Utøya 22 juli". Regi: Erik Poppe. Norsk film stod för årets mest innovativa berättargrepp. En enda tagning, fullt ställ och maximal realism: så här gick massakern på Utøya till, i realtid. Det är både skräckinjagande och småtråkigt. Det kom ytterligare två filmer om Utøya i år, efter den här kändes de onödiga.

"Gräns". Regi: Ali Abbasi. Tulltjänstemannen Tina upptäcker att hon är ett troll. Att John Ajvide Lindqvists böcker blir bra filmer upptäcktes redan när Tomas Alfredson gjorde "Låt den rätte komma in" 2008. Jag vill ha mer!

Artikelbild

| Ingmar Bergman (1918–2007) skulle ha fyllt 100 år i år.

"Blackkklansman". Regi: Spike Lee. Svart polis infiltrerar Ku Klux Klan – och det har hänt på riktigt. Spike Lee berättar en skönt soulig, 70-talssvängig rövarhistoria som är väldigt rolig – och allvarlig.

"Olydnad". Regi: Sebastián Lelio. Vintern är lika kylig som stämningen när Ronit (Rachel Weisz) återvänder till den ortodoxa judiska församlingen i London. När rabbinens tystlåtna fru (Rachel McAdams) trycker igång ett gammalt kassettband med The Cures "Lovesong" kommer alla känslorna mellan dem tillbaka som en vårflod. Årets kärleksdrama.

"Cold war". Regi: Pawel Pawlikowski. Svartvitt, underbart vackert efterkrigsdrama om sångerskan Zulas resa från folkvisor på polska landsbygden via Stalinhyllningar till Paris jazzscen. Årets snyggaste film.

"Bergman – ett år, ett liv". Regi: Jane Magnusson. 1957. Ingmar Bergman jobbar med förlossnings-dramat "Nära livet", och säger i en intervju "jag har ju själv fem barn". "Bergman har fel"; inflikar Jane Magnussons bistra speakerröst: "Vid den här tiden har han sex barn". Magnussons dokumentär om Bergman är både kritisk och kärleksfull (och visas som förlängd tv-serie nu i jul). Själv firade jag Bergman-året genom att köpa boxen med alla hans filmer. 36 av dem har jag hunnit se.

Artikelbild

Andrea Berntzen i "Utøya 22 juli".

"A star is born". Regi: Bradley Cooper. Det känns som om man är med på scenen när den sliriga rockstjärnan (Cooper) tjatar fram den unga, blyga tjejen (Lady Gaga) till mikrofonen – och hon golvar publiken med sin sång. "Bohemian rhapsody" om Queen var en annan musikfilm som drog storpublik, men den blev aldrig lika naken och nära.

"Solo: a Star Wars story". Regi: Ron Howard. Årets Star wars-film chockade genom att INTE bli årets största kassasuccé. Men blev den sämre för det? Nej. Den här sagan om Han Solos ungdom var dock bara en mellanlandning i väntan på det episka slutet som väntas i "Episod IX" 2019.

Artikelbild

| Bradley Cooper och Lady Gaga spelar huvudrollerna i "A star is born",

"Black Panther". Regi: Ryan Coogler. Marvels första svarta superhjälte fick sin egen film – och det blev en supersuccé. Ludwig Göransson från Linköping som komponerade soundtracket är nominerad till både Grammy, Grammis och Golden Globe för sin musik. Kanske det blir en Oscarsnominering också? Och nu har han fått sitt nästa uppdrag, i en galax långt, långt borta...

"Avengers: infinity war". Regi: Anthony & Joe Russo. Black Panther återkom strax därpå i Marvels andra supersuccé, tillsammans med nästan alla sina trikåklädda kollegor. Stan Lee skapade de flesta av dem på 60-talet. I november avled han, 95 år gammal. Men han hade säkert redan hunnit spela in sina cameos till "Captain Marvel" (premiär 8 mars) och "Avengers: endgame" (premiär 3 maj). 2019 kan bli ett ännu större år för Marvel.