Det blev inget span på någon med blått blod. Men det var en härlig runda i ett varmt och vårfint Stockholm. På vägen tillbaka blev det dock en liten omväg. Som fick en till omväg. Som förvandlades till en längre omväg. Precis efter brofästet efter att man har lämnat Hagaparken ligger nämligen Norra begravningsplatsen, en av Sveriges största begravningsplatser med ungefär 33 000 gravar. Den första raden gick vi bara längs med buskaget som skiljer gravarna från den trottoar vi skulle ha valt för närmsta vägen hem. Men efter ett kvarter valde vi att vika ner ett hack - det fanns så många gravstenar att titta på.

Vi fortsatte att gå och tittade in vissa gravstenar lite extra, de som utmärkte sig genom färg, form eller bara hade någon oklar dragningskraft. I det sista kvarteret innan vi gick upp från begravningsplatsen gick vi igenom det som har vigts för barngravar. På rad ligger de där, de gravstenar som är en storlek mindre och där leksaker får samsas med blommor och ljus. Mitt ibland dem finns en lekplats. Liv och död så nära varandra.

I min mobil fanns efter promenaden en lista. En lista med namn från de gravstenar som jag fastnade för. En familjegrav med en stor örn urkarvad på toppen, misstänkt lik örnen från Nazityskland. En femårig pojkes namn som hade en stor gravsten med en liten pojkgestalt frilagd i mitten. Den stora, vågliknande gravstenen med ett kvinnonamn och skriften "Khao Lak 2004". Och alla dessa gravstenar där det står ett namn och ett datum, men där det har lämnats plats för ytterligare ett namn. En påminnelse om att det finns någon som väntar på en återförening. Det är en av de finaste, och sorgligaste, sakerna jag vet.

Vi gick inte där för att gotta oss i döden. Vi förde oss med allra största respekt och var noga med att aldrig kliva över en grav eller gå för nära. Men vi gick där med stor fascination. Varför? Vad är det med en begravningsplats som förundrar oss så mycket?

För mig handlar det om dödligheten. Att konfronteras med att döden är oundviklig och kommer i alla former. Och att dödligheten får en motpol i den omtanke och kärlek som de som rest stenen har känt för personen. Begravningsplatser gör mig lugn, för det är tusen och åter tusen bevis på att vi efter döden fortfarande betyder något.