Åren blir bara konstigare. Man slutar häpna. Tropiksommaren. Bränderna. Presidenter som vägrar tro på forskarnas fakta kring planetens framtid. Det svenska valet. Förbud mot att tigga i fina kommuner. Med mera.

Skönt att på måndag arkivera 2018 under avdelningen ”Ett gått gammalt år” – en illusion, eftersom den där skarven i tiden egentligen inte finns – men ändå.

Den budget som lagts fram på riksplanet visar ju, som vanligt och som jag uppfattar det, att politiker generellt ser på kultur som något mysigt man sysslar med efter det riktiga jobbet, för avkoppling, inte påkoppling.

Ute i provinserna pågår det dock grejer, ofta i ekonomisk motvind då förstås, men med tanke och lust ändå. I den delen av länet där jag har förmånen att bo minns jag helst detta från 2018:

”Fatta! med Cleo och Juck” var en teater/dans/konsertkväll i Folkets hus i Motala i början av mars. Streetdansinspirerat om frigörelse, extatisk sensualism, ilska, vanmakt, kamplust, övergrepp. Mest kamplust med betoning på lust.

En krävande föreställning som borde ha haft en större publik. Men man kan inte klaga på Motala Teaterförenings bredd: två veckor tidigare stod Larz Kristerz på scen.

Vadstena Nya Teater hade två soffkvällar under våren, med Gudrun Schyman och Lasse Holm. Och dessutom två premiärer under året: ”Kärlekens mysterium” i april och ”En juldröm” i november, plus en soffkväll även i september, med lokala företagarna Lindblad. VNT lär även 2019, vid sidan av Kulturförgreningen Ugglan i samma stad, fortsätta att vara bland de vitalaste av de mindre kulturetablissemangen i länet.

Motala Jazz & Blues kan man lita på. För mig var novemberkvällen med den till två tredjedelar kanadensiska trion Les Petits Nouveaux en höjdare. Ett oerhört groove och lågmäld men euforisk spelglädje. Fem stjärnor.

Jazz- och bluesklubben drar i gång våren 9 februari, med Jazz&tetten och Fredrik Lindborg. I höst har man lyckats engagera Rigmor Gustafsson, i Folkets hus teatersalong.

Motala Filmstudio har ökat medlemsantalet och det kan man förstå. Bra utbud och nästan fullsatta torsdagskvällar. Den ryska ”Saknaden” var en upplevelse, liksom italiensk-fransk-brasiliansk-amerikanska (!) ”Call me by your name”.

Den musikströmningstjänst som jag prenumererar på gav mig för tre veckor sedan en fet julklapp: ”Your top songs 2018”. 100 sånger, åtta timmar och 16 minuter musik. Jag häpnar över hur dessa algoritmer vet hur de ska massera mina erogena musikzoner.

Åtta timmar och 16 minuter hörselmat. Fyra tips ur den långa listan: ”The River” med Brian Eno och John Cale, tredje satsen ur Philip Glass pianokonsert nr 3, ”Buckskin Stallion Blues” med Townes van Zandt och ”That’s That” med Cass McCombs.

Godare, nyare år!