Debattens vågor går höga på Correns insändarsida just nu. Linköpings Filmsalonger hotas av nedläggning. Den borgerliga majoriteten i Kultur- och fritidsnämnden tycker inte att kommunen ska hyra Filmstadens salong 3 för att visa kvalitetsfilm längre. 

Gustaf Appelberg (L), nämndens ordförande, försvarar nedläggningsplanerna (Corren  25/9). "Är det rimligt att ta en del av kommuninvånarnas lön och för de pengarna väljer kommunen att visa några utvalda filmer? Är det inte bättre att Linköpingsborna får bestämma själva vilka filmer de vill se?", skriver han. 

Men det är ju tack vare Linköpings Filmsalonger vi har något att välja på. 

Artikelbild

Biografkedjan Filmstaden, som numera har utländska ägare, prioriterar den kommersiella filmen. Det innebär inte bara amerikansk action och svenska komedier, även om det känns så ibland. Just nu kan man se de svenska filmerna "438 dagar" och  "Quick", dokumentären om Hasse & Tage och den spanska filmen "Smärta och ära". 

Men många svenska filmer har svårt att hävda sig på marknaden. Guldbaggevinnare som "Efterskalv" och "Tjuvheder" har Filmsalongerna tagit hit, liksom "Aniara" och Vadstenafilmen "Småstad". 

Precis som Appelberg konstaterar får den svenska filmproduktionen offentligt stöd. Alla biobesökare bidrar till Svenska Filminstitutets kassa, som sedan bekostar nya svenska filmer. Så jag vill skicka tillbaka frågan till Appelberg: är det rimligt att ta en del av biobesökarnas pengar men inte erbjuda oss möjlighet att se fler filmer som produceras i Sverige?

Poängen med Linköpings Filmsalonger är just att ge oss större valfrihet, att ge oss chansen att se film från Polen, Ungern, Mexiko, Japan – och Linköpingstjejen Mika Gustafsons prisbelönta film om Silvana Imam. Och precis som samhället behöver stötta andra kulturformer, som teater, konst, bibliotek, behöver även filmen hjälp. 

En kommunal biograf som Cnema i Norrköping är en fåfäng dröm i Linköping. Filmstudion Cinemax erbjuder bara en bråkdel av Filmsalongernas utbud. Folkets Bio har många av filmerna för strömning, Draken film har några få, Netflix har en. På biblioteken finns ett stort utbud på dvd. 

Men att hänvisa biobesökarna till nätet eller dvd är som att säga åt hockeypubliken att stanna hemma och titta på tv i stället. Film gör sig bäst på bio, där vi kan drabbas och uppslukas av berättelserna tillsammans. Det handlar inte om att kommunen bestämmer vad vi ska se, utan om att kommunen kan ge oss tillgång till fler filmer, fler världar, fler perspektiv.