Syntmusiken kom till England en kväll i maj 1979.

Bandet som gästade tv-programmet ”The old grey whistle test” hette Tubeway Army. Namnet signalerade punk, men tv-publiken fick höra något som lät helt annorlunda. Frostiga syntslingor ackompanjerade den kylige sångaren. Han kallade sig Gary Numan och sjöng om elektriska vänner som gått sönder.

Samma vecka uppträdde Tubeway Army i ”Top of the pops”. Snart låg både singeln ”Are ’friends’ electric?” och albumet ”Replicas” etta på försäljningslistan.

Artikelbild

Tubeway Army uppträder i "Old grey whistle test" med Gary Numan på sång. Uppe till höger skymtar Billy Currie bakom sina syntar. Foto: BBC

I intervjuer framkom att Gary Numan var helnykterist, bodde hos sina föräldrar och läste science fiction. Tidningarna beskrev honom som ”robotaktig”.

Bara några månader senare skrotade han namnet Tubeway Army. Han gav ut nästa album, ”The pleasure principle”, under eget namn och fick en ännu större hit med ”Cars” som gjorde honom till stjärna även i USA.

Innan han fyllt 22 år åkte Gary Numan på sin första världsturné.

Egentligen var han inte först med att spela syntpop. Kraftwerk hade haft en hit även i England med ”Autobahn” 1974. David Bowie tog intryck, flyttade till Berlin och gjorde ”Low” och ”Heroes” 1977. På den brittiska undergroundscenen fanns band som Human League, Orchestral Manoeuvres In The Dark (OMD) och Cabaret Voltaire.

I punkens kölvatten var allt tillåtet och alla kunde starta band. Den elektroniska ådran bultade under ytan, men Gary Numan och Tubeway Army var först med att nå ut till den stora publiken och först med att toppa listorna med sin syntpop under en tid när Storbritannien var först med alla trender.

Och snart ledde det ena till det andra.

Billy Currie hade spelat synt i Ultravox, tills sångaren hoppade av och bandet lades ner.

I stället fick Currie jobb i Gary Numans band. Under turnén med Numan 1979 började Currie komponera en låt tillsammans med keyboardisten Chris Payne och trummisen Ced Sharpley.

I samma veva bildades gruppen Visage på klubben The Blitz i London. De som hängde där var kända för sin extravaganta kläder och frisyrer. Några av dem syntes i videon till David Bowies ”Ashes to ashes”. Stilen kallades New Romantics.

Visage rekryterade Billy Currie och låten kom till användning. 1980 förvandlades den till nästa stora synthit: ”Fade to grey”.

I Visage lärde Billy Currie känna Midge Ure, som fick bli ny sångare i Ultravox. Samma år gjorde de comeback med ”Vienna”. ”This modern world revolves around the synthesizer’s song”, sjöng Midge Ure – och det var bara början.

1981 blev året när syntpop och New Romantics slog igenom på bred front. Duran Duran, Spandau Ballet, Soft Cell, Depeche Mode – det ena bandet efter det andra gjorde succé med en kombination av elektronik, smink och frisyrgelé. I Sverige hade vi band som Strasse, Page och Lustans Lakejer, som slog fast att ”kläderna är viktigare än musiken”.

Ju bredare succén blev, desto hånfullare blev kritikerna. Och allra mest hånfulla var de mot Gary Numan. 1981 var han 23 år, han hade gjort två album med Tubeway Army, tre soloalbum, två världsturnéer och tre utsålda farväl-konserter på Wembley. Hans senaste skiva hette ”Dance”, den var en timme lång och hade inga hits.

I sista låten sjöng han ”These new romantics are oh so boring, I could swear I’ve been there once or twice before”. Bitterheten var uppenbar. Han som hade varit först var nu omsprungen av alla andra.

Gary Numan blev aldrig någon stjärna i Sverige.

Medan Ultravox, Duran Duran och Classix Nouveaux kom hit för att spela och syntes i Måndagsbörsen på SVT gick Numan under radarn.

Men när de allra flesta stjärnorna från det tidiga 80-talet slocknade och dog fortsatte han att ge ut skivor och turnera och behöll sin lojala, engelska publik trots att tidningarna i hemlandet kallade honom ”the thin white puke”.

Mot slutet av 90-talet vände vinden. Amerikanska stjärnor som Nine Inch Nails, Beck och Smashing Pumpkins lyfte fram Numan som en viktig pionjär.

1998 spelade han i Stockholm för första gången, på Fryshuset. Före konserten kom jag dit för att intervjua honom. Jag möttes av en lågmäld och lite reserverad, svartklädd 40-åring, som berättade att hans nya flickvän Gemma fått in honom på rätt bana igen. Efter några mer kommersiella skivor hade han hittat tillbaka till sin stil.

Sedan pratade vi om David Bowie och science fiction-filmer.

Nu, 40 år efter att Gary Numan klev in i de engelska vardagsrummen, är elektronisk musik en självklarhet.

Själv bor han i Los Angeles med Gemma och tre döttrar. Senaste albumet ”Savage” kom 2017, och efter ett år av turnéer är han nu igång med nästa projekt. Till hösten blir det jubileumsspelningar i England. Och på varje konsert spelar han ”Are ’friends’ electric?”, precis som han gjort i alla år.