I Norge uppstod redan på 1920-talet fenomenet Påskekrim, då försäljningen av historien om ett tågrån i påsktid, ”Bergenstoget plyndret i natt”, av pseudonymen Jonathan Jerv, blev en jättesuccé. Förlaget Gyldendal hade satsat stort genom att köpa annonsplats på Aftenpostens förstasida, direkt under tidningens logga, så att titeln såg ut som en nyhetsrubrik.

Och sedan några decennier går svensk marknadsföring av böcker också ut på att påsken ska ägnas åt kriminalitet i böcker. I den så kallade Stilla veckan ska vi fördjupa oss i ond, bråd död. Numera ofta ondare, brådare och brutalare än någonsin.

2017 var ett rekordår för deckarutgivning. Det utkom 253 svenska kriminalromaner, som väl är den rätta beteckningen. Samma år utkom dessutom drygt 132 översatta sådana. Nästan 400 kriminalromaner under ett år, alltså. Då är inte barn- och ungdomsdeckare inräknade.

Bortsett från att reklamens makt är betydande så undrar jag vad som lockar oss. Visst, böckerna är väl ofta lättlästa och enkelt hopsatta: dåd begås, rättvisa ska skipas. Berättelsen följer den snåriga vägen dit. Man undrar hur det ska gå. Man myser och vänder blad, glad att själv befinna sig i trygghet. Och påskledig är man. Avkoppling. I bästa fall är persongalleriet i böckerna också levande och det kan finnas fler dimensioner än själva brottet och våldet.

Men att det utkommer flera hundra sådana berättelser under ett år, vad tyder det på? Att vi inte har tid och ork att läsa sådant som ger nya tankar och upplevelser?

Eller att vår allt dummare, allt konstigare, allt mera hotade värld får oss att vilja krypa ihop i myssoffan och gå in i en fiktiv värld där något outsägligt fasansfullt visserligen sker, men där någon god kraft till sist reder upp alltihop och godheten segrar?

Jag tycker att kriminalromaner ofta känns förutsägbara och alltför tydligt konstruerade; man ser hur det är tänkt och gjort och då tappar jag känslan av att läsa en sann berättelse, sprungen ur författarens drift att säga något viktigt eller att ha en historia som bara måste ut och tas om hand av en läsare.

För ett år sedan skrev jag så här i en kulturkrönika:

”Ett boktips: ’1793’ av Niklas Natt och Dag. Om du tror att 1700-talets Stockholm var en idyll så får du en chock – och jag syftar inte på själva kriminaldramat utan på skildrandet av vardagslivet.”

Jag tillåter mig att citera mig själv eftersom den romanen fortfarande är bland det allra bästa jag läst i genren. Jag läser sällan deckare, som sagt, men är ändå säker på att ”1793” är en blivande klassiker, och synnerligen läsvärd.

Men annars: läs hellre något annat. Till exempel ”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover, ”Monopolet” av Måns Wadensjö, ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff eller ”Högspänning” av Henrik Bromander.

Glad påsk – med eller utan läsning!