Och på Cielo Drive i Los Angeles, en natt i början av augusti, går några av Charles Mansons sektmedlemmar bärsärk hemma hos filmregissören Roman Polanski. De mördar hans höggravida fru Sharon Tate och tre andra personer. Morden blir en kalldusch för drömfabriken i Hollywood, och brukar omtalas som slutet för det glada, fria, rebelliska 60-talet.

50 år har gått sedan den sommaren, och jubileerna avlöser varandra. När Peter Fonda från "Easy rider" avled i helgen triggades en ny våg av nostalgiska återblickar.

Redan i höstas skildrades månlandningen i "First man", en film som var oväntat dämpad och allvarlig. Att det skulle komma en glad och rolig film om Sharon Tate och Manson-familjen var väl inte heller vad man väntade sig, men tacka filmvärldens smartaste galenpanna Quentin Tarantino för det.

Artikelbild

| Brad Pitt som stuntmannen Cliff och Leonardo DiCaprio som den avdankade filmstjärnan Rick i "Once upon a time in Hollywood".

Tarantinos förra film, "The hateful eight", var ett pratigt, sadistiskt kammardrama i snöstorm. "Once upon a time in Hollywood" är motsatsen: varm, vacker och vänlig. Han har väl inte riktigt samma bett i replikerna som förut, men annars är alla de klassiska Tarantino-kännetecknen där: kärleken till b-filmer, bilkörning, barfotaflickor, gamla hitlåtar och oväntade biroller. Och ultravåld, förstås.

Dessutom har han ett fullständigt respektlöst och mycket uppfriskande sätt att handskas med historien. Om du har sett Hitler bli skjuten, sprängd och bränd i Paris i "Inglourious basterds" kan du ana att Tarantino tacklar även sommaren 1969 och Manson-morden på sitt eget sätt.

Tyska filmskapare har ett mer respektfullt förhållningssätt till historien. 1979 försökte några östtyskar fly i en hembyggd luftballong. Den verkliga händelsen skildras i bioaktuella "Flykten från DDR". Den är grymt spännande, från första scenen till den sista.

Tyskarna behöver inte konstruera några konflikter eller uppfinna superskurkar, de kan gräva där de står. Efter filmer som "Undergången", "De andras liv" och "Der Baader-Meinhof komplex" är tyska 1900-talsskildringar min favoritgenre. Tv-serien "Babylon Berlin" som utspelar sig 1929 gav mer av den varan.

Artikelbild

| Leonardo DiCaprio och Quentin Tarantino.

Även svensk film hittar inspiration i verkliga händelser i höst: "438 dagar" handlar om de svenska journalisterna som satt i fängelse i Etiopien, och "Quick" går till botten med seriemördaren som inte var någon seriemördare.

Jag är nyfiken på båda filmerna, men lite rädd att huvudpersonerna ska framställas lika respektfullt som Björn Borg i tennisdramat "Borg" 2017, och bli lika fåordiga och ointressanta.

Nä, kanske svensk film skulle må bra av Tarantinos metoder? Om han regisserat kunde Thomas Quick bli en snabbpratande desperado, medan Martin Schibbye och Johan Persson skulle starta ett fängelseuppror och skjuta sig ut ur finkan redan efter 438 minuter. Ge rollen som fängelsechef till Samuel L Jackson också, så garanterar jag att det blir en film att minnas.