Många blev överraskade när Sara Danius meddelade att Nobelpriset i litteratur år 2016 hade tilldelats Bob Dylan. Glädjeropen var det första som hördes, men snart hördes också buropen. Hur tänkte egentligen Svenska Akademien när den gav priset till en popstjärna? Som om detta inte var nog så var det svårt att få tag på pristagaren. Skulle poplyrikern acceptera priset eller inte? Medierna gick upp i stabsläge.

Sagan fick ett lyckligt slut och i "Om Bob Dylan" berättar den dåvarande ständige sekreteraren Sara Danius med stort lugn om turerna kring priset. Själv påstår hon sig hela tiden ha varit lugn som en filbunke. Det var medierna som oroade sig, menar Danius. Hon påpekar även att mediernas hets kring 2016 års Nobelpris ingalunda är unik. Samma sak hände när irländaren Samuel Beckett tilldelades priset 1969. Också den skygge Beckett dröjde med sitt svar och var svår att jaga rätt på. Och tidningsrubrikerna växte och blev fler.

Sara Danius vädjar om man ska ta vad som skrivs i tidningarna med en nypa salt. "En del stämmer, annat är halvsant, åter annat är förvrängt eller till och med rena falsarier", skriver hon. Nämnas bör att hon inte är det minsta sur på medierna, trots att de inte alltid är intresserad av sanningen. Det är så det är och det är inte mycket att göra åt, slår Danius stoiskt fast.

Artikelbild

| Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016 för att han har "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen".

"En del stämmer, annat är halvsant..." Det är svårt att inte tänka på mediernas bevakning av den snart årslånga krisen i Svenska Akademien. Flera ledamöter har hoppat av, bland andras Danius, som av ledamoten Horace Engdahl har kallats Akademiens "sämsta sekreterare någonsin". Danius å sin sida har fått stort stöd av allmänheten, inte minst genom det så kallade Knytblusupproret. Krisen har lett till att det i år inte blir något Nobelpris i litteratur. Om också den sagan får ett lyckligt slut återstår att se.

Låt oss nu återvända till "Om Bob Dylan" och till varför han fick priset.

Sara Danius upprepar argumenten från hösten 2016. Bob Dylan fick priset eftersom 1) hans sånger har tagits på största allvar och ansetts vara stor litteratur redan från början, 2) han verkar i en lång litterär tradition, 3) en gång i tiden kunde man inte tänka sig något annat berättande än det muntliga och 4) han är ett geni. "Om Bob Dylan" kan ses som en mer utförlig motivering till varför Dylan fick priset, men kan också ses som ett försök av Akademien att förklara sitt beslut. Frågan är om hon (ja, Akademien är en hon) verkligen ska behöva göra det. Priset är ju Akademiens att ge till vem som helst.

Nämnas bör att boken har ett stiligt bildmaterial, med många bilder från Bob Dylans besök i Stockholm 1966. Här finns den legendariska bilden på en ung Dylan vid Trångsund i Gamla stan, ett stenkast från Börshuset. Föga anade han då...

Jag tror att Sara Danius älskar Bob Dylan. Hennes redogörelse är varken uppblåst, skrytsam eller självisk. Den är tvärtom sansad, saklig och godhjärtad. Och på sätt och vis erkänner hon att Nobelpriset i litteratur bara är ett pris. Visst är det en stor ära att tilldelas priset, men det är aldrig "oförskämt" att dröja med sitt svar eller för den delen tacka nej.

Det finns en stolthet hos Danius. Särskilt när hon skriver att valet av Dylan kan anses "vågat". Men var det verkligen så vågat? I Danius redogörelse framstår ju beslutet faktiskt som självklart.