Den har kallats hans viktigaste bok, Georges Perecs "Livet en bruksanvisning" som nu kommer i nyutgåva. I all sin lättlästhet svänger den mellan två poler, det banala och det extraordinära. Det banala är den storartade ambitionen av kontextuell rebus, eller intellektuellt chiffer som den utger sig för att vara. Det utomordentliga är Perecs förmåga till en närläsning av tingen och deras natur som lämnar storheter som Balzac eller Alain Robbe-Grillets (minns någon honom?) långt, långt efter. Perecs text är som en abnormt detaljerad redogörelse i ett museimagasin där ingen detalj i föremålens proveniens missats.

"Livet en bruksanvisning" är alltså en postmodern klassiker och som sådan handlar den om precis vad som helst, nittionio korta kapitel om ett tänkt hus i Paris med alla dess vinklar och vrår, alla dess invånare, deras bakgrund, handlingar och liv. Plus dessa deskriptiva oändligheter över vår materiella kulturs mångfald av prylar, prylar, prylar.

Allting upphör den 23:e juni 1975 när historien äntligen drar efter andan och den brittiske miljonären Bartlebooth ska lägga sin sista pusselbit. Vilken naturligtvis inte passar.

Pusselbit? Jo, Bartlebooths liv har haft ett syfte, nämligen att – jorden runt - lära sig att måla akvareller, för att därefter skicka dem åter till 11 rue de Simon-Crubellier där de förvandlas till ett pussel. Därefter lägger han detta pussel, den bild han en gång gjort gör han alltså på nytt, men pusslet är kemiskt behandlat så att det upplöses när det till sist skickas tillbaka till den plats där det skapades.

Ungefär så ser den intellektuella trollerikonst ut som stadgar upp boken. En slags kontextuell ödmjukhet, en lite mer konkret form av dekonstruktion av fasta värden än den sedvanligt akademiska. Bilden som du haft sånt besvär med att lära dig framställa är dömd att blekna bort och förena sig med resten av verkligheten.

Är det viktigt? Intressant? Tveksamt, det är en med stor möda konstruerad form för att åstadkomma en berättelse. Men så var Perec också en del av det litterära sällskapet Oulipo, vilket ska uttydas som ”verkstad för potentiell litteratur”. En sträng formalism skulle åstadkomma nya verk, lika tvingande som någonsin alexandrinsk vers – fast på prosa.

Kan man i stället läsa in kritik av masskonsumtion och varufetischism i den besatta skildringen av tingens yta? Jo, för all del, det går också, men hur långt når en antikvarisk katalog i samhällskritik?

Att i jultider konstatera att varufetischism finns är närmast självklart och det finns något befängt över denna mängd som översvämmar världen och hotar klotets framtid med sitt meningslösa överflöd. Att naturen slösar med sina arvsanlag är rationellt, att människan slösar med sina ändliga resurser är bara dumt.

Den stora behållningen med Perecs bok ligger i hans nästan felfria språk, i hans beskrivande säkerhet, men ofta saknar man efterklangen när han avslutat sina rundmålningar av de olika lägenheternas utseende, människor och föremålsbestånd. Det kommer ingenting efter.

Ett undantag är beskrivningen av källarutrymmena som framställs som någon slags uralstrande sumpmarker där livet blir till i mer okontrollerbara processer. Där, genom att likna källarens rör, ledningar, hisschakt och dolda skrymslen vid fruktbara våtmarker, frigör sig äntligen hans prosa från sig själv. Alltså det tillstånd varje betydelsefull text måste uppnå för att ge resonans och ton.