Det finns författare som aldrig blir någon av de riktigt namnkunniga men vars böcker återkommer gång på gång. Som om vi trots allt inte kan klara oss utan deras berättelser och perspektiv. De hör inte hemma i någon specifik tid utan har snarare något att säga varje tidsperiod.

Till dem tänker jag Marlen Haushofer, vars mest kända roman ”Väggen” (1963) utkommit i två svenska översättningar. Den vill aldrig riktigt släppa taget om oss. I ”Väggen” berättas det om en kvinna som vid ett besök hos vänner i Alperna plötsligt finner sig ensam och upptäcker att det mellan en dalgång och övriga världen finns en hög genomskinlig vägg. På andra sidan ser hon döda eller förstelnade människor.

Det har sagts att den som läst ”Väggen” aldrig mer blir densamma. Glädjande är det därför att Celanders förlag nu presenterar 18 noveller i en samling med samma namn av Marlen Haushofer. På många sätt kan man läsa novellerna som en tolkningsnyckel till hennes gåtfulla roman.

En annan österrikare, Sigmund Freud, myntade begreppet drömskhet. I Haushofers noveller möter vi denna drömskhet som ett upplöst medvetande fritt flytande mellan olika associationer. Ett tillstånd präglat av surrealism, dagdrömmar och mardrömmar. Återigen som att stå inför en genomskinlig men ogenomtränglig vägg.

Haushofer har ofta blivit jämförd med Franz Kafka. Här finns en tydlig blinkning till honom i novellen om den gamle mannen som nyss läst en roman om en man som blev förvandlad till en skalbagge.

Men hos Haushofer är det den vanliga och vardagliga världen som ter sig absurd. Hon skriver: ”Det var mycket egendomligt att det fanns en värld där man behövde skosnören och där människor gifte sig.” Världen ter sig egendomlig för novellernas huvudpersoner. De kan inte greppa den och gestaltar alla en ensamhet i livet som får nästintill autistiska drag. Inte heller de som lever i relationer med andra kan tolka sina känslor eller förstå att människor runt omkring dem har andra känslor, tankar och önskningar än de själva. Alla är ensamma.

Det som läker och försonar är precis om i "Väggen" naturen. Små levande ting som dadelkärnor, ett myrtenträd eller en lövgroda symboliserar hopp och läkedom. En kvinna planterar blommor i balkongens blomlåda trots återkommande bombanfall. Dottern tar sin mamma ut på en äng i stället för skyddsrummet under en bombräd. Naturen, växterna och djuren erbjuder ett bättre skydd än betong och stål. Det goda finns runt omkring människan, men inkluderar inte henne själv.

Marlen Haushofers noveller är antimilitaristiska med en stark avsky för kriget . Allt är skildrat ur den enskilda människans perspektiv. Här finns inga politiska ställningstaganden. Det är ointressant vem som skjuter eller vilken nation som fäller bomberna. Det är människor som drabbas av kriget och som gör världen bisarr.

Vid sidan av den goda naturen finns det ytterligare ett perspektiv som väcker hopp. Kvinnor som tar revansch mot männens förutbestämda värld. Ett uppror mot patriarkala strukturer om än i det tysta.

Kanske är det detta som gör Haushofer så dagsaktuell? Kvinnans kamp för en jämställd plats. Den gränslösa ensamheten och vårt tilltagande tvivel på en god framtid. Vi som i klimatångesten inte ens längre kan söka tröst i naturen.

Haushofers svärta naglar sig fast även i en samtida läsare. Den lämnar absolut ingen oberörd. Något är annorlunda efter sista sida.