Vad hände egentligen den där kvällen i centrala Stockholm den 28 februari 1986? En hel nation undrar fortfarande. Men det finns en särskild grupp som ägnar mordet på statsminister Olof Palme ett extra stort intresse. En liten grupp så kallade privatspanare har ägnat tid och möda åt att hitta sanningen. Privatspanarna gräver i utredningen och letar efter nya ledtrådar. De tror inte alls på Palmeutredningens gamla huvudspår Christer Pettersson, utan tänker sig att mordet begicks av en grupp poliser, militärer eller underrättelsemän som av politiska skäl ville röja Palme ur vägen.

Ett grundläggande problem med alla dessa privatspanarhypoteser är att det digra materialet kring utredningen har gett gott om ledtrådar att nysta i, och det blir lätt att konstruera mer eller mindre fantasifulla teorier som verkar rimliga. Thomas Petterssons bok "Den osannolika mördaren – Skandiamannen och mordet på Olof Palme” är en av många – drygt hundratalet – böcker i denna genre. Boken är en uppföljning av vårens uppmärksammade reportage i magasinet Filter och hävdar i korthet att den nu avlidne Skandiamannen inte bara var på plats vid mordet – utan faktiskt var den som sköt Palme. Även om författaren är försiktig i formuleringarna går boken så långt som att hävda att ”alla fakta talar mot" Skandiamannen.

Hur starka är då bevisen som boken presenterar? Det finns en rad besvärande omständigheter runt mannen och åtskilliga indicier som pekar åt hans håll. Värt att notera är emellertid att ingen av hans släktingar eller vänner tror att han hade förmågan att mörda. Mordvapnet saknas naturligtvis och det finns inte heller några starka belägg för att mannen hade tillgång till skjutvapen, bara att han kände en vapenhandlare. Även om man som läsare, och uppenbarligen även inom Palmeutredningen, får starka misstankar mot Skandiamannen så är det inga klara bevis som läggs fram.

Det står dock klart att boken tillhör de seriösa i privatspanargenren och det är inget dåligt journalistiskt arbete som ligger bakom. Vi får en påminnelse om det dramatiska samhällsklimatet 1986. Sverige hade en statsminister som var hyllad av många, men samtidigt djupt avskydd av andra.

Boken dokumenterar Skandiamannens bakgrund, karaktärsdrag och bekantskapskrets. Den målar upp en gestalt som lever i en Palmefientlig miljö i Täby med oförlösta ambitioner och ett stort behov av att bli sedd, bekräftad och stå i centrum. Han vill så mycket, umgås i finare kretsar och känner att han är ämnad för något stort. Men han har varken omdömet eller förmågan att bli det han önskar. Skandiamannens liv präglades enligt hans närmaste krets av frustration, alkoholproblem och ohälsa vid tiden för mordet och det ska enligt författaren ha varit bakomliggande faktorer som fick honom att gå över gränsen.

En intressant aspekt som Thomas Pettersson lyfter är hur polisen behandlade Skandiamannen under utredningen. När Skandiamannens utsagor från mordplatsen inte stämde med vad andra vittnen hade uppgett togs han för att vara mytoman. Vissa poliser försökte vid flera tillfällen få in honom i utredningen, men inkompetens, personalbyten och olyckliga omständigheter gjorde att han avfärdades som potentiell gärningsman.

Var han då gärningsmannen? Tyvärr lär frågan förbli obesvarad och privatspanarna lär fortsätta gräva.