Ett ljus i det mörker som är lögnen

Litteratur

Matilda Gustavsson

Klubben

Albert Bonniers förlag

I början av oktober gick poeten och kritikern Göran Sommardal till angrepp mot mediernas bevakning av krisen i Svenska Akademien. Han hävdade bestämt att den inte speglar verkligheten. Det talas för mycket om skandaler och elände, menade Sommardal, och för lite om Akademien som bedömare av litteratur.

Hur tänkte egentligen Sommardal? Krisen i Akademien har aldrig handlat om litteratur – den har handlat om Akademiens nära band till den så kallade kulturprofilen. Särskilt den för detta akademiledamoten Katarina Frostensons relation till denne man. Krisen har handlat om korruption, maktmissbruk, jäv och sexuella övergrepp. Jag råder Sommardal att läsa Matilda Gustavssons bok "Klubben" för att bli påmind som den saken.

Låt oss ta det från början. Metoo-hösten 2017 publicerade Matilda Gustavsson ett reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter. Sammanlagt 18 kvinnor vittnade oberoende av varandra om våldtäkt, hot och sexuella trakasserier. Reportaget satte i gång en kedja av händelser som ledde till att kulturprofilen nu avtjänar ett fängelsestraff för våldtäkt och till att Akademien krackelerade. "Klubben" är en fördjupning av reportaget och en inblick i det omfattande förarbetet.

Den som väntar sig nya avslöjanden och en spännande historia om en driven journalists febriga jakt på sanningen lär dock bli besviken. Gustavsson gräver förvisso vidare men hittar inte mycket som andra redan har dragit fram i ljuset. Jag lämnas i mångt och mycket med samma frågor som jag haft ända sedan hösten 2017. Bokens styrka ligger i att Gustavsson återvänder till kvinnornas vittnesmål. Hon låter kvinnorna tala utan att avbryta dem.

I centrum för granskningen står kulturprofilen och den kulturscen som han drev tillsammans med Katarina Frostenson. För 30 år sedan var det ett tillhåll för unga konstnärer och hippa intellektuella. Den så kallade klubben tycks då ha varit en självklar plats att söka sig till för den som ville få in en fot i Stockholms kulturliv. Men när Gustavsson besöker klubben hösten 2017 är det ett ohippt ställe på dekis där kulturtanter och kulturgubbar som serveras dyrt vin av unga kvinnor och bjuds på poesiläsningar, konserter och föredrag.

Jag har själv besökt klubben två gånger, och kan därför bekräfta att det stämmer. Första gången var jag ovetande om ställets rykte och där för att framträda som debutant, andra gången var jag bättre informerad och besöket var en regelrätt räddningsaktion. Jag önskar bara att jag fått veta tidigare, långt mycket tidigare.

Matilda Gustavsson tar oss med till det gamla Stockholm, då Stig Larsson skrev genialiska grejer, då det hippaste stället i stan hette Prinsen och då en med tiden inflytelserik vänskapskrets bildades. Hon ger sig på att porträttera såväl kulturprofilen som Katarina Frostenson och Horace Engdahl. Gustavsson håller sig dock till fakta och aktar sig för att spekulera. Att dessa fakta sedan ger upphov till spekulationer hos läsaren är däremot ofrånkomligt.

Mycket har sagts om kulturprofilen och krisen i Akademien. Det finns berättelser och motberättelser, fakta och vilda konspirationsteorier, förklaringar och bortförklaringar, vittnesuppgifter och rykten. Sanningen har slitits i bitar och går inte längre att känna igen. Men om lögnen är ett mörker så är "Klubben" ett ljus som brinner i det mörkret.