Det är som om den dyker upp överallt, Jan Arends novellsamling "Keefman", på ett bokrecenserande instagramkonto såväl som i Dagens Nyheter. Jan Arends beskrivs som en nyupptäckt pärla – grälsjuk, svartsynt, ofta intagen på mentalsjukhus innan han tog sitt liv 1974. Jag får lust att läsa honom, men är helt oförberedd på den effekt hans noveller har på mig. Jag sitter och kväver fnissningar så ofta att ägaren till den övergivna lunchrestaurangen förmodligen tycker att jag är rubbad och borde åka in på psyket.

Titelnovellen är en lång, manisk monolog där mentalpatienten Keefman skäller på sin läkare. Alla behandlar honom som skit, monologen dansar fram i ett kompakt flöde av anklagelser, oförrätter, tvärsäkerheter och självmotsägelser. Keefman vill bli utsläppt, så att han kan ägna sig åt sitt intresse, att vårda "psykiskt eller psykiatriskt störda" människor, samtidigt som han är övertygad om att hans medpatienter "inte alls är några patienter" – de är "slödder".

I nästa text växlar Arends tonfall. Stilla och avslappnat, utan en enda överflödig förklaring, berättar han om en hyresgäst som ger efter för den självklara undergång som ligger och väntar på varje människa.

Som alltid är det viktigaste inte vad en författare gör, utan hur han gör det. När Arends låter en dement gubbe på ett äldreboende förvandlas till apa och klättra upp i ett träd märks det att man befinner sig i en erfaren författares sällskap. Läsaren behöver inte oroa sig för att författaren ska ramla ner ur trädet och slå sig.

"Det är orättvist fördelat här i världen", tänker en välmående herre i en annan novell, "varför har rika människor så mycket att göra". Under tiden hungrar en hjälpsökande på tröskeln tills han blir tunn som ett papper och kan glida in under dörren.

Arends betraktar avvikarna och de normala lika osentimentalt. Han presenterar sina själsliga ödemarker och hårt skruvade ironier lugnt och trovärdigt, som om de var gator där han själv hade gått i utslitna, dammiga skor. Jag associerar till den franske författaren Emmanuel Bove (1898–1945), som skildrade ensamma förlorare så stillsamt som man bara kan göra om man själv är van att befinna sig längst ner.

Den korta novellen "Selen" kastar ett drömlikt, främmande sken över det moderna lönearbetet, så att nya skuggor uppstår. En liten klocka ringer och man gör som man blir tillsagd, utan att några förklaringar behövs. "Konstigt att alla människor var som han", tänker den namnlöse berättaren. "Det vill säga ofria."