Hur många feel good, chick lit, mysböcker kan man läsa utan att få en fadd smak i munnen? Kan man alls kalla genren mysböcker? Är den förresten en avgränsad genre? Bland ingredienserna finns – eller borde finnas – humor, självironi, sorg, glädje, kärlek, vrede, komplikationer, lösningar och, framför allt, ett lyckligt slut.

Till sist kan man slå ihop bokens pärmar med ett förnöjt leende och lämna den vidare till någon annan som behöver en stunds förströelse.

Men läser man sex mysromaner för att recensera, blir smaken i munnen så småningom lite fadd. Överdos!

Artikelbild

| Jenny Fagerlunds ” 24 goda gärningar” inleds med en förlust.

Några av de stora namnen i genren är Marian Keyes och Norah Roberts. I dag medelålders (plus) kvinnor med långa rader av bästsäljare i bagaget. Recept: kärlek och spänning och en rejäl dos ironisk humor, särskilt hos Keyes. Roberts-Keyes nivå når inte alla författare i genren upp till.

Överst i min boktrave ligger drivna författaren Catharina Ingelman-Sundbergs ”Krutgummor på krigsstigen”. Den gör just nu sitt segertåg runt världen och författaren besöker det ena landet efter det andra, där hennes böcker ges ut.

Konceptet i Ingelman-Sundbergs försäljningssuccéer är gamla människor, särskilt kvinnor, som gör något annat än förväntat. Till exempel protesterar mot krig på diverse fantasifulla sätt. Det är nämligen ingen ände på författarens fantasi och påhittighet.

Men aningen omständligt berättande gör ”Krutgummorna” en smula seg. Mer fart nästa gång!

Brittiska Judy Leighs ”Damen som köpte en buss och drog” handlar också om trotsig och företagsam åldring, i det här fallet en person, som smiter från det frivilliga äldreboendet och ger sig ut i Europa utan att meddela sin son. Smårolig och med en smått gripande kärlekshistoria. Äldre kan också älska, även fysiskt.

Man kan kalla mysromaner om äldre för ”grey chick”. En subgenre som kommer att växa i takt med 40-och 50-talisternas intåg i ålderdomen. Jag ser fram mot vässade pennor: mer utmejslade karaktärer, svart humor och en starkare kryddning av fan anamma i kommande böcker.

Folk dör även i myslitteraturen. I Jenny Fagerudds ”24 goda gärningar” förlorar Emma sin man på julafton. I Ewa Klingbergs ”Lånat silver och krossat glas” begraver Jeanette sin förolyckade man.

Det ”mysiga” består i kvinnornas sätt att hantera livet. En god gärning per dag fram till jul i det ena fallet, balansgång med en besvärlig svärmor och hemligheter ur det förflutna i det andra fallet, där berättelsen delas i två: en nutida och en från 1800-talets slut.

Om inte bladvändare så i alla fall nöjsam läsning.

Detsamma gäller australiensiska Sally Hepworths ”Familjen i huset bredvid”. Även till synes perfekta gator med perfekta familjer har sina hemligheter. Under ytan bubblar både det ena och det andra. Det räcker med att en ny person flyttar in på Pleasant Court för att fasaderna ska börja spricka och det kanske inte ens är säkert att man själv är den man tror att man är.

Första delen i en tänkt trilogi är Vendela Flykts ”Tills lögnen skiljer oss åt”. Bedragna kvinnor startar konsultbyrån Bimabeli för att hjälpa andra kvinnor att få bevis för männens otrohet. Men snart kommer det att handla om något större och farligare än så.

Hyfsad start för trilogin, som förhoppningsvis får ännu mer skärpa och fart i del två.

Sammanfattningsvis är chick lit/mysböcker en genre som mer eller mindre skickligt stryker läsaren medhårs. Humörmedicin att inta i något mindre dos än jag just gjort.